HERRENS DOP

Jes 40:1-5,9-11 Ps 104:1b-4,24-25,27-30 Tit 2:11-14;3:4-7 Luk 3:15-16,21-22

Himlen har öppnat sig

Det är lätt att se mörka moln på himlen. Men i dagens evangelium ser vi motsatsen. När Jesus döps i Jordan av Johannes Döparen öppnar sig him­len. Och detta sker vid alla dop. I den tidiga kyrkan var Tretton­de­dagsti­den en tid för dop. Påven själv förrättar dop i Sixtinska kapellet varje år vid denna tid. Vid varje dop öppnar sig himlen.

När Jesus döps up­penba­ras hans gudomliga hem­lig­het. Faderns röst från him­len ljuder: ”du är min älskade son”; ett slags ”fa­derskaps­erkännan­de”. Det bekräftas när den he­lige Ande kommer ner över ho­nom som en duva. Jesu dop är en bild för vad som sker i varje dop i Fa­derns och Sonens och den helige Andes namn. Dopda­gen är därför den viktigaste dagen i en människas liv. Den dag då himlen öppnar sig.

Jesu dop var portalen till hans offentliga liv, det liv som full­bordades med hans död och uppståndelse. Genom sin himmels­färd har han gått i förväg för att bereda rum för oss hos Fadern. Han har utgjutit sin Ande över sin Kyrka, så att hon, vår mo­der, får kraft att föda oss på nytt och öppna himlen för oss.

Jesus ställde sig i raden av bot­görare som behövde döpas av Johannes. Denne protesterar, men Jesus insiste­rar på att det måste ske. I sin tidegärd förundras kyrkan över att: ”Solda­ten döper Ko­nung­en, sla­ven sin Her­re, Johannes döper sin Frälsare.” Ikoner fram­stäl­ler honom ibland som ned­sänkt i vatten. Det betyder att han går in i sin egen skapelse. Han gör det för att nyskapa den. Kyrkan upptäcker att redan psaltaren sjunger om Fa­derns röst över Jordan: ”Herrens röst hörs över de stora vatt­nen”. Kyrkan minns hur Guds Ord och hans Ande i begyn­nel­sen svävade över vattnen för att frambringa kosmos ur ka­os. Nu skall vattnen helgas för att tas i den nya skapelsens tjänst: ”Vatten­käl­lor­na helga­des när Kristus trädde fram i härlighet inför världen”. Jordan­flodens vatten ”häp­nar” när det får omslu­ta sin egen Herre. Kyrkan minns när Herren gick före sitt folk genom Röda havet. ”Vattnen såg dig, o Gud, vattnen såg dig och skälv­de, djupen bävade.” Skapelsen jublar över hur en ny skapelse blir till. ”Här är en flod vars ström­mar ger gläd­je åt Guds stad”. Jesu dop fö­regriper hans påsk. ”Förunder­li­ga mys­terium: ”Idag avtvår univer­sums Skapare våra syn­der i Jor­dan.”

Fadern visar sig inte. Det är ännu omöjligt för ett män­niskoöga att se Fadern. Men vi hör hans röst, den röst som säger: ”Du är min älskade son”. De lever i den ömsesidiga kär­lek som är den helige Ande som här svävar över Jor­danflo­dens vatten och tar sin boning i oss genom vårt dop. Med Jesus steg vi ner i dop­vattnet och med ho­nom steg vi upp under en öpp­nad himmel och går ut i en nyskapad tillvaro. Den döp-te blir det rösten säger till Jesus: ’Du är min älskade son/min älskade dotter’. Född på nytt i dopets heliga vatten. In­te därför att vi har gjort några rättfärdiga gärningar; utan därför att Gud är barmhär­tig, räd­dade han oss med ett bad som återföder och förnyar genom den helige Anden, som vi hörde i andra läsningen.

En detalj återges av evangelisten Lukas. Det står att himlen öppnade sig när Je­sus stod och bad. Detta är både förmaning och tröst. Profeten uppmana­des ju att trösta sitt betryckta och beklämda folk. Medan vi väntar på att fyllas av liv, uppmanas vi att be. Inte i kramp, men ändå ihärdigt och uthålligt, i tro och hopp. Inte för att vår bön kan öppna himlen eller göra oss levande, men för att våra ögon skall öppnas, så att vi ser och upptäcker att him­len är öppnad över oss genom dopet.  

När den förlorade sonen hade förskingrat sitt arv står det att han kom till besinning. Det betyder: han ”kom till sig själv”. Han återupptäckte sin innersta värdighet och återvände till Fadern. Det gör varje människa som inser att synden har fört bort henne till främmande land – och som påmin­ner sig sitt dop. Fa­dern tog emot honom med öppna armar och ställde till fest. Den som levt som en slav under grymma mak-ter upphöjdes till son. Han återfann sin glädje i att göra Faderns vilja. Nu fruktade han bara en sak, att på nytt skada eller förlo­ra denna gläd­je och hamna under mörka moln.

Himlen öppnade sig för Jesus när han bad. Han uppmanar sina lärjungar att gå in i sitt hjärtas kammare och be till Fadern i det fördolda. ”Guds rike är inom er.” Hans apostel säger: ”Guds rike är rättfärdighet och frid och glädje i den heliga Anden”. Cassianus liknar människans inner­sta vid arken i det allra­he­li­gaste i templet, som rymde förbundets två tavlor, men också Arons stav, symbol för det liv­giv­ande korset, och vidare mannat, som är sötman och smaken av det änglalika brö­det. Den sötma som inte kan förklaras i ord. Anden lär oss ord som vi inte kan uttala, som vi inte ens själva förstår.

Vi har talat om tre dop som egentligen är ett enda: Jesu dop, vårt eget dop och det dagliga ”dopet”, som är den dagliga omvän­del­sen. När syn­da­ren ödmjukat sig och stiger upp ur detta bad, ”tårarnas dop”, öppnar sig himlen på nytt och hon hör:

”Du är min älskade son/dotter, du är min utvalde”.

Lovad vara Gud som genom det heliga dopet låter oss leva under en öpp­nad himmel.

Amen.