DEN HELIGA FAMILJEN

1 Sam 1:20-22,24-28 Ps 84 1 Joh 3:1-2,21-24 Luk 2:41-52

Familjen – den vanliga och den heliga

Julens centrum är ett nyfött barn. Men barnet är inte ensamt. I krubbans närhet finns ock-så bar­nets föräldrar. Så är det för varje barn. Varje människa har en far och en mor. Vi föds i en familj, in i en historia som redan pågår. Vi väljer inte vå­ra föräldrar. De är Skaparens medarbetare som förmed­lat livet till oss. Bar­n är inget man skaffar sig, de förblir en gåva. För­söken att designa det per­fek­­ta barnet och välja bort de oön­s­ka­de bygger på en illuso­risk dröm som kommer att sluta i en mardröm. Inte heller kan vi göra oss kvitt våra anför-vanter. Inte ens om vi går i kloster eller byter efternamn. Såda­na är människans villkor. Vi hör till en familj, hur långt från det tänkta ide­alet den än kan tyckas vara. Den moraliskt perfekta familjen finns inte. Men varje familj är kallad till helighet, ty Gud vill den. Varje familj ingår i Guds kärleksfulla plan med hela den mänskliga famil­jen. 

    Också Jesus, Guds evige Son, han som tronar på keruberna och håller universum i sin hand, också han föddes i en familj. Även om han var Marias enda barn och Josef inte var hans biologiska pappa, så hade han släktingar, kusiner och anförvanter. Han växte upp i en bestämd kultur, i ett folk med sin unika historia. Under trettio år levde han ett vanligt fa­miljeliv i Na­sa­ret. Han förblev sina föräldrars son, i tacksamhet, tillgiven­het och kärlek. Också på korset sörjde han för sin mor, när han gav henne och Johannes åt varandra.

    Genom sitt exempel har Jesus helgat familjen, sin egen och alla andras. Han har be­kräf­tat budet att barnen skall hedra sina föräldrar. Han har bekräftat föräldrarnas upp­drag att fostra och väg­leda sina barn. Här talar evangeliet rakt in i dagspolitiken. Kyrkan uppmanar staten att stifta lagar som stö­der och främjar familjen. Hon vet att det är bäst så, både för familjen och för staten. Hon varnar staten för att beröva familjen dess egna be­fo­gen­he­ter. Hon vet att familjen är sam­häl­­lets urcell och livets grundskola.

    Familjen i Nasaret var unik och samtidigt helt vanlig. Det unika skymtar fram när Jesus som tolvåring dröjer kvar i Jerusalem och hans föräldrar får leta efter honom i tre dagar. När Maria frågar hur han kunde vålla dem denna oro sva­­­rar han: ”Visste ni inte att jag måste vara hos min fader?” Det är de första orden vi hör ur Jesu egen mun, en första an-tydan om hans unika närhet till sin himmelske Fader. Men hans egna föräldrar förstår inte tolvåringens ord. Hans innersta hemlighet skall klarna långt senare. Detta hindrar inte Je-sus att följa med dem tillbaka och vara dem lydig i allt. Jesus går in under den mänskliga mognadsproces­sen steg för steg. Evangelisten säger att han blev äldre och visare och vann Guds och män­ni­skors välbehag.

    Han levde som ett barn bland andra barn i Nasaret. Det fanns ing­en skylt vid Josefs och Marias hus med texten: ’den heliga familjen’. Det sto­ra och heliga var fördolt i det vanliga, i trohet mot Guds bud och lagar, i respekt för famil­je­li­vets dagli­ga mö­dor och enkla skönhet. Därmed är varje familj helgad och skyd­dad av Guds go­da vilja.

     Sedan lång tid har man i västvärlden lurat oss att tro att lydnad och familjeband är fiender till in­dividens frihet. Bedrägeriet har skett i små steg, så att ingen skulle märka vad som hän­de. Föräldrarna frestas att svika sina upp­gifter att vägleda och fostra. De unga läm­nas åt sig själva och åt varandra och riskerar att inte mogna som män­­niskor. Jesus själv är det tydligaste exemplet på hur lydnad för för­äldrarna inte hindrar, utan bereder väg för äkta frihet. När tiden är inne går han den väg som är hans. Därmed visar han att familjebanden inte är absoluta. När tiden är inne skall mannen/kvinnan lämna sin far och mor för att leva med sin hustru/sin man. Senare skall Jesus undervisa om att inga familje­band får väga tyngre än kärleken till Gud. Den som kallas till kloster kan citera Je­sus och säga till sina föräld­rar: ”Jag måste vara hos min fader”. Också föräldrarna måste vara be­redda att offra det käraste de fått.

    Låt oss göra allt som står i vår makt för att åter­ge fa­miljen dess naturgivna värde och plats i både samhälle och kyrka. Låt oss göra bot för eg­na synder mot familjen. Men inte låta sorg, bitterhet eller bekymmer få makt över oss. Varje skuld är försonad och kan förlåtas. Låt oss inte glömma att tacka och be för familjen, inte minst för den familj vi själva tillhör. Trots alla bris­ter är den en gåva som förmedlat livet till oss.

    Både föräldrar och barn, syskon och anförvanter, är gåvor. Vi är givna till varandra – och till Gud. Hanna, profeten Samu­els mor, visste att hennes son var en gåva från Herren. Därför ger hon också Sa­muel till­baka till Herren. ”Så länge han lever, skall han va­ra given åt Her­ren.” Genom tacksägelsen ger vi gåvorna tillbaka till alla go­da gåvors giva­re. Vi är på väg mot det slutmål som Jesu ord vittnar om: ”Visste ni inte att jag måste vara hos min Fader?”

    Vi frambär denna mässa för våra familjer och ber: ”Låt vårt liv tillsammans mogna i kär­lek och enhet och fortsätta för alltid i vårt eviga hem.” 

    Amen.