– Fil 3:3-8a Ps 105:2-7 Luk 15:1-10

I gårdagens avsnitt från Filipperbrevet uppmanades vi att ”arbe­ta med fruktan och bävan på vår frälsning”. Men så fortsatte apos­teln: ”Ty det är Gud som verkar i er så att ni både i vilja och gär­ning förverkligar hans syfte”.

Den äkta paradoxen och det verkli­ga mys­teriet! Det fullbordas in­te utan männi­skans arbete och vil­ja, ändå är det Gud som ”ver­kar”.

Cassianus manar till ivrigt sökande för att nå målet, men tilläg­ger: ”Om man inte tror att det sker genom Guds barmhärtighet är all mänsklig möda fåfäng”.  

I Lukas 15 lyser det fram. Kristus är herden som ”letar” efter det bort­tappade få­ret – människan som gått vilse. Det är Gud som ”ver­kar”, som letar och söker. Det sker när hans evangelium för­kun­nas och når människans öra. Det är Kristus själv som talar och söker.

Han är kvinnan som ”tän­der en lampa och sopar hela huset”. Ett bort­tappat mynt kan inte ens ge ett ljud ifrån sig.

Den prövade bedjaren känner igen sig när de mänskliga böneor­den tar slut. När det bara är mörkt. Det är då den verkliga bönen kan börja. Anden ”väd­jar för oss med rop u­tan ord”.

Hindren ligger hos människan. Det subtilaste hindret är hög­mo­det, som inte vill låta sig finnas. 

När hon minst anar det, när mörkret är som tätast och allt hopp är ute, när hon sover – när den ödmjuke låter sig upprättas är hon ”som drömmande”.

Osynligt och oansenligt för mänskliga ögon, men änglarna gläder sig.

---

[1] Den helige Willi­brord förkunnade evangeliet för Friserna på 700-talet.