– 1 Joh 1:5-2:2 Ps 103:1-4,8-9,13-14,17-18a Matt 11: 25-30 –

Jesus prisar sin Fader för att han dolt tillvarons hemlighet för de lärda och kloka, men uppenbarat det för dem som är som barn.

Redan som barn fick Katarina insikt i denna hemlighet. Till för­skräckel­se för hennes föräldrar och för de lärda. Men hon var omut­lig i sin ”glö­d­an­de kärlek till Kristus och hans kyrka”.

Det gåtfulla i denna ”hemlighet” är att hennes frimodighet inte mins­ka­de hennes lyd­nad, tvärtom. Inte ba­ra Gud lydde hon, utan också si­na för­äld­rar så länge hon var barn, och de över­ordna­de i kyr­kan. Hon ”lyd­­­de” också de fattiga och pestsmittade, genom att vårda dem.

Katarina visste att man inte kan älska Kristus utan att ock­så äls­ka sin nästa och Kyrkan.

Egen­kärle­ken sattes på svält­kost sam­tidigt som den san­­na hung­ern och törsten växte. Hon säger till Kristus: ”Du är elden som med din hetta förtär all sjä­lens egen­kär­lek. Du är elden som tar bort all kyla.”

Det förutsätter tålamod, ­dis­ciplin och självkännedom. Katarina ger dock rådet: ”Själen får inte tänka på sina synder utan att på­minna sig blodet (Kristi blod) och storheten i hans barmhärtighet”. Annars leder det till förvirring och förtvivlan.

Men lydnaden minskar inte frimodigheten. Tvärtom. Med självklar auk­to­ritet och upp­riktighet, ja, också med ”en viss sötma och charm”, träd­de hon upp inför påven Gregorius XI och fick honom att åter­vände till Rom.

Hon blev sina överordnades vägledare och sina lärares lärare.

Hennes liv bekräftar hennes undervisning. Trots mot­gång­ar, ofattbara prövningar under slutet av sitt liv, ja fiendskap från tidi­gare vänner, för­blev hon naturligt varm och tillgiven, helt och hål­let mänsklig.

Katarina erfor att Kristi ok var skonsamt och hans börda lätt.

Vad behö­ver kyrkan mera än helgon av hennes kvalitet?