Apg 2:14,22-33  Ps 16:1-2a,5,7-11 Matt 28:8-13

Döden behöver inte få sista ordet

Påskdagen fortsätter. Hela denna påskvecka, den s.k. påskoktaven, är en förlängd påskdag. Påskljuset brinner varje gudstjänst ända fram till pingst. Det skall påminna oss om vad som gäller året runt och under all tid. Allt kristet liv har sin källa i det ljus som tän­des den första påsknatten. Det ljuset utgöts över apostlarna som tungor av eld den första pingstdagen, som Lukas berättar om i Apostla­gär­ningar­na. Vi hör ur Apostlagärningarna i varje mässa fram till pingst.

     Idag hör vi senare delen av Petri predikan den första pingstdagen, där han förkla­rar varför Jesus måste uppstå från de döda. ”Det var inte möjligt”, säger han, ”att dö­den skulle få behålla honom i sitt grepp”.

     Varför kunde inte döden be­hålla Jesus i sitt grepp? Svaret kan för oss verka själv­klart, men Petrus talar till sitt eget judiska folk och vill göra dem uppmärksamma på att svaret finns i deras egen heliga Skrift, till exempel i psalm 16 i Psaltaren. Där står det om kung David att han inte lämnades i döds­riket. Hans kropp skulle inte möta för­gängel­sen. Stämmer det? Da­vid var ju både död och begraven. Men Guds ord kan inte bedra. Därför måste orden ha en dju­pare me­ning. De måste syf­ta på den som David pekade fram mot, Messias. Det blir ännu ett skriftord som måste gå i uppfyllel­se. Under stilla veckan har vi ju hört detta som ett återkommande omkväde: ”Skrif­ter­na mås­­te uppfyl­las”. Det finns en plan i det vi har firat, och det är Guds plan för hela historien och he­la tillvaron. Därför läser vi skrifterna, så att vi rätt kan bedöma vad som verkligen hän­der i allt som händer.

      För Jesus fanns det naturligtvis också andra skäl varför han inte kunde behållas av dö­den. Och här skiljer han sig från oss. Han levde i fullkomlig enhet med Fadern, livets källa. Jesus hade inget själviskt ego. Hans tan­kar var Faderns tankar. Hans vilja, gläd­­je och lust var att göra Faderns vilja. In i döden fortsatte Jesus att överlåta sig åt Fa­derns vilja. ”I dina händer befaller jag min ande”. Han gjorde det av kärlek. Och kär­leken är starkare än döden. Redan Höga Vi­san vet det: ”Stark som döden är kär­leken, lidelsen obeveklig som gra­ven.” Kristi uppståndelse är den gudamänskliga kär­lekens seger, den händelse som förvandlar mänsklighetens historia.

Människan blir delaktig i denna förvandling genom tron och dopet. Kristi upp­stån­del­­se fortsätter i dopet. Det är under påsknattens gudstjänst som dop sker och dop­löf­­tena förnyas. I Frankrike har 12000 personer döpts denna påsk! I fornkyrkan bar de ny­döpta sina vita dopdräkter hela veckan. I da­gens och vec­kans mässor på­minns vi i kyr­kans liturgi hela tiden om dopet. Dopet i sin tur är helt och hållet påsk­präglat. Kristi påsk ”programme­ras” in i den döp­te. Den döpte blir en påskmänniska. Kristi död och uppståndelse blir den kristnes grund­mönster, den dag­liga refrängen. Hon infogas i påskens ö­ver­gång från död till liv, från skuld till förlå­telse, från det ego­cen­trerade till det Kristuscentrerade, från det dödsdömda livet till det nya livet, det som döden inte har makt över. ”Jag lever, fast inte längre jag själv”, skriver aposteln, ”det är Kris­tus som lever i mig.” – Det är vår tro, vår allraheligaste påsktro, men ock­så en på­minnelse om att vi ännu inte är riktigt framme.

      Så länge det egocentrerade livet gör sig påmint, måste det dö på nytt. Det är den dagliga kampen. Tillvarons viktigaste kamp. Det är vårt bidrag till friden i familj och samhälle, för vår nästa och för världsfreden. Johannes säger: ”Detta är den seger som har besegrat världen, vår tro”.

     Den ödmjuke lever i hoppet, hoppet att det om honom en gång skall sägas: Dö­­den kunde inte behålla honom.

     Amen.