1 Mos 22:1-2,9a,10-13,15-18 Ps 116:10,15-19 Rom 8:31b-34  Mark 9:2-10

Att höra för att se

På andra söndagen i fastan tar oss kyrkan med upp på förklaringsberget. Jesu gu­dom­­­liga härlighet blir synlig för tre av hans apostlar. Kyrkan låter oss höra detta evange­lium i bör­jan av den långa fastetiden för att vi skall få våra ögon öppnade och inte förlora målet ur sikte.

    Hur blir vi seende? I kollektbö­nen får vi verktyget: “Låt ditt ord vara vår andliga föda, så att vi för vårt inre kan se”. Vi ser genom att höra. Det var samma vägledning som Faderns rös­t på berget gav om sin älskade Son: “Lyssna till ho­nom!”

    En som “fäste sig” vid Jesu ord var evangelisten Markus själv. Han var inte med på ber­get, men fick senare hö­ra a­posteln berätta vad som hänt. Genom apostelns ord fick Mar­kus sina inre ö­gon öppna­de. Nu öppnar Markus våra ögon. Först för att se hur det gamla förbundet är på väg att fullbordas. Mose och Elia repre­sen­terar lagen och profeter­na och därmed hela det första förbundet. De två hade själva varit med om nå­got liknande på Si­nai berg. När Mose kom ner från berget med lagens tavlor var hans ansikte lys­ande. Ock­så Elia fick möta Gud på Sinai berg, i ljudet av en sakta susning. Men inte bara Mose och Elia fick se. Profeten Daniel säger att “alla som nått insikt skall lysa som himlavalvet och stråla som stjärnorna”. Vi känner igen det i helgonen, särskilt i martyrerna.

    Det som hände på förklaringsberget “förklarar” hela Skriften och öppnar våra ögo­n för hur Guds eviga plan lyser in i och förklarar den mänskliga världen och histo­rien. Männi­skans inre blick öpp­nas genom att läsa och lyssna till Guds ord. Så blir vi själva vittnen till Guds väldiga plan. “Ni är världens ljus”, säger Jesus till sina lärjungar. 

     Vår moder kyrkan låter oss höra detta i början av fastetiden, den tid under kyrkoåret som symboli­serar jordetiden, vår stund på jorden, med dess mödor och pröv­ning­ar. Ljuset lyser för att vi inte ska fångas av mörkret och förlora hoppet. Vi läser för att stärkas i tron och bli seende.

     Benedictus ger sina bröder en bok att läsa under fas­tan, det var en bok ur bibeln. I fö­retalet till regeln säger han: “Låt oss öppna våra ögon för ljuset från Gud”, men bifogar ock­så hjälpmedlet: “låt oss med vidöppna öron lyssna till vad Guds röst manar oss”. Ge­nom att lyssna blir vi seende.

I Skrifterna förstår vi vad det betyder att Jesus samtalar med Mose och Elia. Jesus full­bordar allt som är förberett i det gamla förbundet. Mycket är obegripligt utan Kristus, inte minst Ab­­rahams offer, som vi hörde om i första läsningen. I Abrahams beredskap att offra den son “han har kär” får vi en antydan om den himmelske Faderns gåva och offer av sin “äls­kade son”.

Både Mose och Elia togs båda direkt upp i him­len. Men Jesus gör något mera. Han lyftes inte bara upp över mörker och död. Han går först in i mörkret och ner i döden för att över­vinna båda. Där­för är lju­set från hans ansikte star­ka­re än det som lyste från Mose an­sikte, när denne kom ner från Sinai berg. Paulus säger att strålglansen från Mose ansikte inte har någon härlig­het, när den jämförs med den härlighet som lyser från Kristi ansik­te. Vi får se det lju­set när det är som mörkast, när påskljuset tänds i natten och “själva mörk­ret är ljus”.  

Gång på gång påminner oss kyrkofäderna: ”Inte o­medelbart efter övergång­en av Röda ha­vet får Israels barn gå in i fäder­neslan­det, och ännu kan de inte segervisst triumfera över att fien­der­na är borta, ty ännu återstår öknens ödslighet, ännu ligger fiender i försåt efter vägen.”   

     Cassianus ger exempel på varför det behövs tid för att luttringen skall. Han berättar om den som vill äga hjärtats renhet, men utan att ålägga sig vak­sam­­het. Han beskriver den som talar om tålamod, men själv inte står ut med att lida o­rätt.

En annan väg­ledare på efterföljelsens väg, Tho­mas a Kempis, säger: ”Du kan inte und­komma korset vart du än flyr, ty vart du än kommer, bär du alltid dig själv med dig. Om du bär lidandet mot­strä­vigt, gör du det till en börda för dig och du gör det tyngre för dig själv och ändå måste du bära det. Om du kastar av dig ett kors, fin­ner du utan tvivel ett annat och kanske ett ännu tyngre.” 

Men Thomas a Kempis talar om prövningarna så att man anar förklaringsberget. ”Den män­niska som plågats på många sätt är inte u­tan tröst, ty hon märker att ur hennes lidan­den växer det fram rika frukter. När hon frivilligt underkastar sig det, förvandlas varje lidan­des bör­da till tro på den gudom­liga trösten. Den som bär sitt lidande för Kristi skull har fun­­nit para­diset på jor­den.” Insikten ges ofta när vi blir stilla, läser och lyssnar med hjärtats öra.

  Benedictus talar om motgångar och orättvisor som skall bäras med tålamod, men blir samtidigt nästan triumferande i rösten: ”I allt detta segrar vi för hans skull som har älskat oss.” Han citerar ur det kapitel i Romar­bre­vet som vi hörde ett stycke av i and­ra läsningen. “Om Gud är för oss, vem kan då vara mot oss?”  

 Den som läser under bön tuggar i sig kraften i det skrivna löftet: ”Du leder mig efter din vilja, du för mig på härlig­hetens väg.” Den ödmjuke får smaka trösten, för­smaken av det högsta goda. Det som inte kan beskrivas eller uttryc­kas i ord, men som lyste fram på för­klaringsberget.

Varje eukaristi tar oss upp på förklaringsberget. Vi går fram till altaret som lär­jungarna gick upp på förklaringsberget.  

I slutbö­nen tackar vi för att vi ”redan här på jorden i Kristi kropp och blod får en försmak av himlens här­lighet”.

 Amen.