Hes 34:11-12,15-17 Ps 23 1 Kor 15:20-26,28 Matt 25:31-46

Den slutliga domen, fruktad och ändå efterlängtad

Kontrasten kan knappast vara större än mellan den värld vi lever i och den dag vi firar – Kristus Konungens högtid. Den omgivande världen, fångad och förvirrad av en mängd av­gudar och mak­ter, kollektbönen kallade det ”tomhetens välde”, och mitt i denna värld ett helt annat rike, be­friat från främman­de makter genom dess Herre som återställt och nyska­pat allt, ”världs­­­­all­tets konung”. Kontras­ten blir ännu större när vi hör dagens evangelium om den yttersta domen. Hur många, ens bland de kristna, tror att Kristus skall återkomma i härlighet för att döma levande och döda? Och ändå kan människan inte sluta att ropa efter det ”rättvisans, fredens och kärlekens rike”, som vi snart skall besjunga vid altaret. Kon­tras­­­­ten är alltså inte total.

    För några år sedan berättade jag om en ateist som kommit till tro. Han var filosof och ha­de i sin reflektion över tillvaron insett behovet av gu­dom­lig rättvisa och en slut­lig dom. Ateis­men har ju inget svar på frågan hur det skall gå med historiens alla offer för orättvisa och för det lidande som andra vållat dem. Rent filosofiskt fann han det förnuftiga­re att tro på en gudomlig dom som ski­par rätt­visa, än att allt bara vore slut med döden. När Gud av­skaf­fats och männi­skan själv skall åstadkomma en bättre värld, för­svinner inte bara Gud. Vår förre påve Benedikt XVI sä­ger: ”En värld där männi­skan själv måste skapa rätt­visa och rättfärdighet är en värld utan hopp”.    

Nyligen läste jag en text av en kardinal, ”The last things”, om döden och domen, himlen och hel­vetet. Sådana teman är inte vanliga idag. Han berättar hur dessa ämnen under hans livstid steg för steg nästan för­svunnit ur den kyrkliga förkunnelsen. Själv hade han förstått att det därigenom uppstått ett vacuum, som skadar både människan och tron. Kan­ske hade man tidigare talat fel eller för mycket om sådant. Men att tiga är inte lös­ningen. Då fylls tomrummet av andra makter.

Varje del i trosbekännel­sen som tas bort skadar helheten. Utan tron på en yttersta och rättvis dom uppstår ett tomrum. Människans legitima behov av rättvisa förlorar sin yttersta grund. Om över­grepp, orättvisa och svek ald­rig någonsin klaras upp påver­kas människans egen till­va­ro. Det öppnar dörren inte bara för växande godtycke och maktmissbruk, utan också för cynism och förtviv­lan. Vad har vi att säga till offren i gaskamrar och utrot­nings­lä­ger? Eller till dem som utsätts för övergrepp och andra orättvisor som inte klaras upp? Sor­ry, sådan är världen? Det är bara att gilla läget. – Det vore ett hån mot alla oskyldiga offer om man tän­ker sig en evighet utan en föregående och rättvis dom, sade vår filosof. De mänskliga för­söken att skipa rättvisa­ räcker ju ofta inte ända fram, hur viktiga de än är. Männi­skan be­höver och ropar efter en yttersta och rätt­vis dom. Vår kardinal säger att ovil­jan att ta Jesu budskap om en yttersta dom på allvar sannolikt är en viktig förklaring till trons och moralens kris i vår tid. Det kristna hop­pet om det godas seger behöver tron på Jesus som alltings doma­re. Christian hope for the triumph of the good requires Jesus´s judgment.

Därför är det ett i grunden människovärdigt och hoppfullt budskap, att Kris­tus skall kom­ma tillbaka för att döma levande och döda och därefter upprätta sitt eviga rike. Dagens evan­gelium ger åt människolivet dess grandiosa storhet. Det förkunnar både dess yttersta  allvar och ger den dess efterlängtade hopp.

Ännu hoppfullare blir det för den som ser vem Domaren är: Människosonen, förebådad av profeterna och född av jungfrun Maria. Han skall ta plats, inte i krubban, utan på sin här­lighets tron, kringgärdad av mångtusende änglar. Han som själv en gång blev dömd orättfärdigt, han som i sin kropp tog upp all orättfärdighet och lönade ont med gott, skall nu sitta till doms över alla folk. He­la historien sam­man­fat­tas av världsalltets Konung, vår Her­re Jesus Kristus.

I evangeliet blir både de rättfärdiga och de orättfärdiga överraskade. De rättfärdiga har utövat sin barmhärtighet utan beräkning. Deras vänstra hand har inte vetat vad den högra gjort. Evangeliet säger att vad de gjort mot de minsta har de gjort mot Kristus. De orätt­färdiga har inte visat barmhärtighet, men de trodde att allt var i sin ord­ning. Deras blinda likgiltighet avslöjar att de bara tjänat sig själva. Männi­skans innersta avslöjas i hennes förhållandet till de minsta. De minsta bröderna är de svagaste lem­mar­na i Kristi kropp, säger Au­gustinus. Det vi gör mot dem gör vi mot kroppens huvud, Kristus.

Domaren kräver inte något orimligt. Det är varken en teologisk tentamen eller ett kate­kesförhör som väntar, inte ens några asketiska konststycken. Allt är samlat i kärleken och barm­­­­­­­­härtigheten. Saknas kärleken är också tron utan värde. ”Vid vårt livs afton skall vi dömas efter kärleken”, säger Johannes av Korset.

Alla som hör detta evangelium blir fullkomligt jämlika. Makthavare och småfolk, påvar och lekmän, alla ställs inför samma dom. Domen avslöjar män­niskans avgörande inrikt­ning, om hon levt för sig själv eller för sin nästa, vilket betyder för Kristus.

Människan kan inte använda detta evangelium för att döma någon annan. All dom har Fadern överlåtit åt Sonen, åt honom ensam. Inte ens kyrkan har pekat ut att någon gått evigt förlorad. Detta evangelium har ibland kallats de sekulariserades evangelium. Här står ju ingenting varken om tro eller om att gå i kyrkan. Men ingen kan i be­räkning utfö­ra barm­­här­tighetsgärningar och sedan förvänta sig den himmelska lönen. Alla blev förvåna­de.

Vad skall vi då göra? – Det vi gör just nu. Lyssna till, ta emot detta evangelium och låt det leda till handling! Do­men börjar redan nu, när människan lyssnar och lyder, eller stäng­er sina öron och fort­sätter som om hon ingenting hört. Evangeliet om den yttersta domen väc­ker en hälsosam gudsfruktan. Den som bara blir rädd och kanske handlingsförlamad, bör fråga sig vad den rädslan beror på. Den som lyssnar rätt blir inte mod­fälld. Människan anar att hon är efter­sökt och an­sva­rig för sitt liv. Domaren är vår Herre Jesus Kristus.

Evangeliet ger inga besked om hur många som består i domen, men det är ingen själv­klar­het att alla troende räknas bland de räddade. Tidigare har Jesus sagt att det är många som följer den breda vägen och få som följer den smala. Några av kyrkans största teologer (Augusti­nus, Thomas av Aquino med flera) har varit övertygade om att bland de troende är det flera som går förlorade än som räddas.

Den hälsosamma gudsfruktan öppnar för den befriande insikten, insikten om Guds in­tensiva om­sor­g om sina barn, att Gud av barm­härtighet frågar efter varje människa och hennes gensvar. Så dyrbar är människan i Guds ögon. 

I evangeliets domslut är allt oväsentligt bortskalat, endast kärleken räknas. Andra domar och be­dömningar faller bort, både domen över mig själv och över andra. Kristi dom över män­niskans gärningar är en dom över hur hon lyssnat och tagit emot nåden. Kyr­kan lär oss att ”Kris­tus skall döma människan i en­lig­het med hen­nes ja eller nej till nå­den”.

    Amen.