Vish 6:12-16  Ps 63:2-8 1 Thess 4:13-18  Matt 25:1-13

Den eviga glädjens olja

Ingen av Jesu liknelser har blivit så ofta avbildad som den om de tio jung­frur­na. Som präst i en medeltidskyrka på Gotland stod jag vid altaret varje söndag med denna lik­nelse inför mina ögon. På ena sidan de fem strålande jungfrurna med brinn­an­de fack­lor. På andra sidan fem för­tvivlade jungfrur med slocknade facklor. Man har må­lat, diktat och sjungit om dessa unga flic­kor, på väg att delta i ett bröllop. Men varför? Liknelsen slutar ju inte lyckligt. När fem av de tio vill få till­träde till bröl­lops­festen får de höra det kusligaste en människa kan få höra av sin Herre: ”San­ner­ligen, jag kän­ner er in­te”. Hur skall man då förklara att lik­nelsen blivit så ofta avbil­dad, ja äls­kad? Guds folk vet att det behöver på­min­­nas om någonting, om det stora allvaret, men om ett allvar som vill föra till den stora gläd­jen.

    Det kan vara obehagligt att väc­kas, men det är långt obehagligare att vakna för sent. Endast Guds Ande kan väcka en sovande människa, så att hon inte en gång får höra av den himmelske brud­gum­men: ”Jag känner dig inte”. Man missförstår liknelsen om man förstår den som ett hot för att skräm­ma. Det är det missförståndet som lurat många att helt sluta lyssna. Men ”Gud vill att alla människor skall komma till insikt om sanningen”.

    Oljan som de fem kloka flickorna har men de okloka saknar kan jämföras med and­lig gläd­je. Brudgummen är Kristus och han är smord med glädjens olja mer än någon annan. Att vara beredd är ingen krampaktig eller räddhågad hållning. Jesus vill inte ha räddhågade lärjungar. Det är samma glädje som Bene­dic­tus talar om som målet för den ödmjuke. Där har kärleken drivit ut fruktan. Den kärleken och den gläd­jen kan bara ges av Guds Ande genom att människan lyssnar till Guds ord.

    Det är denna glädje som allvaret vill bereda väg för. Insikten att människan kan gå förlorad och därför måste ”vakna”, är första steget på en vandring som fullbordas i gläd­je. ”Av dig har jag fått en större glädje än de som fått korn och vin i mängd”, sä­ger den som lärt känna Kristus.

    I första läsningen kallas glädjen för visheten, som är en förebild till Kristus. Också visheten är ”strålande och oförgänglig… Man finner henne om man bara vill söka”. Hon finns nära till hands varje morgon. ”Den som söker henne om morgonen får kort väg, han finner henne vid husets port.” Det betyder att börja varje dag med överlåtel­se till Guds vilja. Likaså när hon skall somna på kvällen: ”Den som ligger va­ken för hennes skull är snart utan bekymmer”.

    Förvisso inser hon mer och mer hur mycket det finns i henne som inte passar i him­­­melriket. Mycket mer än hon anade i början av sitt kristna liv. Men hon skjuter inte undan det, utan låter Anden avslöja henne, även det obehagliga och svåra. Ingen lär känna Herren som inte vill lära känna sig själv. Men nu har fruktan fått sällskap av något annat. Hon vet att Herren vill henne väl, också när han talar som allvarligast, och det ger henne allt större glädje. Den första gudsfruktan ändrar steg för steg ka­raktär. Hon börjar smaka Herrens god­het. Hon lär känna Herren.

    Hon börjar förstå att det egentligen är Herren som söker henne. Den vise Salomo uttryckte det så: Visheten, det är Kristus, ”går själv omkring och söker den som är hen­ne värdig”. Det betyder inte de ”duktiga” och självrättfärdiga, men de som han har kallat medan de ännu var syndare. De håller sig vakande, inte av räds­la, men för att inte förlora glädjen. Också detta visste Salomo: ”Vänligt visar hon sig för dem var de än går, hon möter dem närhelst de tänker på henne”.

    Ropet, ”brudgummen kommer,” gäller inte bara en gång när tiden är ute. Det gäller varje dag, varje stund. I allt som möter, inte minst i de människor vi möter. I kloster­kor­ridoren, vid frukost- eller middagsbordet, på arbetet, när vi öppnar tidning­en, när vi lyfter telefo­nen, när vi tror oss vara ensamma. Sådant är förövningar till den slutliga ankomsten. Herren kommer oväntat till den som inte är vaken. Först i efterhand, när det är för sent, upptäcker hon att hon inte var vaken, att hon varken såg eller hörde. ”Varför hörde jag inte vad hon sade?” ”Varför lyssnade jag inte?” ”Varför lät jag mig dras in i onödigt pratande och skvaller?” ”Varför chansade jag och försökte handla på rutin, i stället för att vänta tills tiden var mogen?”

Sådana erfarenheter är bittra, men dyrbara och lärorika. Det skall inte leda till för­tvivlan och uppgivenhet, utan till mera bön. Be ”ofta”, som Benedictus säger. Be kon­kret om just det vi upptäcker att vi saknar, om vakenhet och om villighet att förbli vak­­na.

Ändå är det ingen teknik. Det handlar om en upptäckt, upptäckten av en närvaro. Själva svagheten är oss till hjälp, den svaghet som driver till mera bön. Hans Ande manar den vakande att ständigt bedja, också utan ord. Hans Ande vak­nar i den vak­samme, som upptäcker sitt totala beroende och hans ständiga närvaro. Ty ”han so­ver aldrig, han vakar ständigt”. Men han gör det för att väcka den sovan­de, för att hålla den väckte vaken och dra henne närmare den fulla vakenheten. Det är ju ho­nom människan skall bli lik.

Tydligast och mest konkret sker detta i den heliga eukaristin, där Brudgummen kommer till sin vakande kyrka för att förnya sin närvaro. Kyrkan, hans brud, hör ropet om brud­gummens ankomst och sjunger: ”Välsignad vare han som kommer”.

Han kommer för att smörja henne med glädjens olja och öppna porten för den stän­­diga och eviga glädjen.

Amen.