5 Mos 8:2-3, 14b-16a  Ps 147:12-15,19-20 1 Kor 10:16-17  Joh 6:51-58

Verklig mat och dryck

Kyrkan firar Kristi kropps och blods högtid som en “oskattbar och förunderlig måltid”, fylld av “Guds oändligt frikos­tiga välgärningar”, en måltid “full av all ljuvlighet”. (Thomas av Aq­uino) Men all ljuv­lighet bygger på att den är verklig. Från delar av katolska kyrkan kommer rap­porter om vacklande tro på Kristi verk­liga närvaro i eukaristins bröd och vin. Hur är det hos oss? “Symbo­liska” omtolk­ning­ar sipprar lätt in och tar över.  Då bör man heller inte för­undras över kyr­kans svag­het.

I dagens evangelium använder Jesus uttrycken “verklig föda” och “verklig dryck”. Han menar naturligtvis inte någon särskild maträtt, inte ens om den var lagad på de bästa rå­varor och ef­ter konstens alla regler. Han säger: “Mitt kött är verklig fö­da, och mitt blod är verklig dryck”. Bredvid denna föda är all jordisk föda av be­gränsat värde. Vi tänker lätt på det motsatta sättet. Vi tar det van­liga brödet som utgångs­punkt. Då framstår det bröd som Jesus talar om som mindre verk­ligt. Men det är tvärtom. Vi ser det om vi tänker på vilka följder måltiden har, vilken frukt den bär. Den som äter av det jordiska brödet skall dö, medan den som äter av Jesu bröd skall leva för evigt. Den som äter den jordiska maten blir hungrig igen. Medan den som lever av Jesu föda aldrig skall hungra. Så stor är skill­naden och så stor är dagens högtid.

Tror vi att den lilla vita hostian (nattvardsbrödet) är verklig föda? Och den välsignade kalken verklig dryck? Många kan kanske mera allmänt instämma i behovet av andlig föda. Än­då tänker man att det andliga är mera osäkert och flyktigt – i värsta fall en tröstande il­lusion.

Jesus vänder på det hela och säger: “Mitt kött är verklig föda”. Det jag ger är den san­na födan. Jesus jämför sin gåva med mannat i öknen, den föda som israeliterna fick i ök­nen på väg till det utlo­va­de landet. Vi hörde om det i den första läsningen. Mannat var ett stort mirakel. När folket vaknade på morgonen var marken täckt med något som liknade dagg, men som gav näring för hela dagens behov. Det var ett tydligt tecken på Guds om­sorg om sitt folk. Ändå säger Jesus om dem som åt detta bröd: De åt och dog.

Alla gåvor som de judiska fäderna hade fått var oerhörda. Judarna är världens mest priviligierade folk. Gud har gett detta folk förbundet och lagen, skrifterna och löftena. De var särskilt utvalda bland alla folk på jorden. Men också deras liv slutar i dödsriket. Läng­re räckte inte den föda som de hade tillgång till. Deras hopp om evigt liv förblir vagt och oklart. Också mannat hade ett begränsat värde. Jämfört med det bröd Jesus skall ge liknar det en skug­ga. Som jämförelse säger Jesus: “den som äter mitt kött och dricker mitt blod har evigt liv”.

Det är inte konstigt att också många av hans lärjungar fann Jesu tal både obegripligt och outhärdligt. Kyr­kan gör inget för att mildra anstöten i Jesu ord och hon kan inte förkla­ra dem. Ändå vet hon i sitt inner­sta att Jesu ord är sanna.

När den troende frestas av tvivel är det lätt att låta blicken glida över till den synliga och materi­el­la värl­den. Ofta uppstår tvivel därför att man redan har gjort det. Det mate­riel­la tycks ju så mycket verkligare. “Vi vet vad vi har, men inte vad vi får”, säger denna världens kloka. I själva verket är det tvärtom. Ingenting väger tyngre än den hostia som läggs i vå­ra händer eller på vår tunga. Allt annat, även det allra bästa, väger lät­tare. När Jesus hade mättat de fem tusen i öknen, kom folket och ville gö­ra honom till konung. De ville få sin kroppsliga hunger säkrad. Då säger Jesus: “Arbe­ta inte för den fö­da som är förgänglig utan för den föda som består och skänker evigt liv.”

“Verklig föda” betyder inte en viss slags mat, utan ursprunget till all mat och all föda, den nåd som kommer från Gud och den himmelska världen. Jesus säger: “Jag är det levande brödet, som har kommit ner från himlen”. All annan föda pekar fram mot detta bröd. Allt bröd pekar fram mot Kristi kropp, som är det sanna brödet. Alla måltider pekar fram mot den he­liga eukaristin.

Det är därför eukaristin spelar en så fundamental roll för det kristna katolska livet. “U­tan eukaristin kan vi inte leva”, sade de första kristna. Det är eukaristin som gör kyrkan till Kyr­ka. Det är därför man måste vara fri från dödssynd när man kommunicerar, för att inte dra en dom över sig. “Inget annat sakrament är så hälsobringande”, säger Thomas av Aq­ui­no. “Här växer dygderna och själen mättas med en mängd nådegåvor. Ingen kan till­räck­ligt beskriva detta sakraments sötma. Man dricker  Andens ljuvlighet ur själva källan”. De troende är ivriga att få del av kommunionen när de ser dö­den närma sig. Det är en skyl­dig­het för de närstående att kalla på en präst om den sjuke inte kan det själv längre. Den ”sis­ta” kommu­nionen kallas viaticum – det betyder vägkost – vägkost för den sista delen av jor­de­vandringen. Vid den kommunionen säger präs­ten: ”Kristi kropp och blod bevare dig till det eviga livet”. I en katolsk dödsannons står det ofta: ”Styrkt av kyrkans heliga sakra­ment”.

Ändå ges oss gåvan på ett sätt som vi kan ta emot. Dess yttre gestalt är ett bröd som kroppen kan tillgodogöra sig. Det är Guds barmhärtig­a pedago­gik. Ty Gud har blivit verklig människa. Han nöjde sig inte med att skicka represen­tanter, han kom själv. Han nöjde sig inte med att tala och göra underverk, han offrade sig själv. Hans offer fick inte glömmas. Därför gav han sin kyrkas präster fullmakt och uppdrag att varje dag fram­bära ett och samma offer till hans åminnelse. Och de troende möjlighet att förena sina liv med detta offer: ”Må han fullkomna oss till en evig gåva åt dig”.    

I den heliga eukaristin ges den sanna och verkliga födan, den som mättar människans djupaste hunger, hungern efter Gud. Sanningen, som inte kan ljuga, sä­ger: ”Mitt kött är verk­­lig föda och mitt blod är verklig dryck. Den som äter detta bröd och dricker denna kalk skall leva i evighet”.

Lovad vare Gud för hans outsägligt dyrbara och verkliga gåva.

Amen.