Kortpredikan 9/5
– Apg 14:19-28 Ps 145:10-13b,21 Joh 14;27-31a –
”Känn ingen oro och tappa inte modet.”
I Lystra har Paulus botad en man som var född lam. Folket uppfattar honom och Barnabas som gudar.
Men några judar kommer dit och stämningen svänger 180 grader. Nu stenar man Paulus och släpar honom ur staden i tron att han är död.
Men när lärjungarna samlas omkring Paulus reser han sig igen. En slags påsk i miniatyr.
I ett av sina brev hänvisar han till vad som hände: ”en gång har jag stenats; slagen till marken men inte förlorad, tuktad, men inte till döds”.
Paulus vittnar i handling om kraften i Jesu ord: ”Känn ingen oro och tappa inte modet”.
Oron kan lätt ta över och förlama. Det räcker med att ge rum för en självömkande, uppgiven eller upprörd känsla.
Genom sprickor i vaksamheten sipprar modlöshet och tvivel in. Det behövs mod för att inte uppgivenhet ska ta över.
De monastiska fäderna anbefaller ständig vaksamhet. Att stå på vakt vid hjärtats dörr.
Och, när vi förlorat den, inte ge oss innan vi återfunnit den.
”Jag går bort och kommer till er igen.” Det som en gång hände upprepas för att pröva oss och få vår kärlek att växa.
”Om ni älskade mig, skulle ni vara glada över att jag går till Fadern. Ty Fadern är större än jag.” Det finns ingen väsensskillnad mellan Sonen och Fadern, men Sonen har blivit människa för att dra med oss till Fadern.
Jesus ger oss sin frid, särskilt och tydligt i varje eukaristi. Han manar oss inte bara att bevara och behålla den. Han vill låta den växa och bli större ”genom de många lidanden vi måste gå igenom”.
”Känn ingen oro och tappa inte modet.”
