– Mik 7:14-15,18-20 Ps 103:1-4,9-12 Luk 15:1-3,11-32 –

Profeten förundras.

”Vem är en sådan Gud som du? – du som förlåter kvarlevan av din arvedel dess överträdelse, du som har lust till nåd”.

Fadern i liknelsen ”fylldes av medlidande och sprang emot sin son och omfamnade honom och kysste honom”.

Senare går han också ut till den äldre sonen och försöker tala ho­nom till rätta.

Förundras vi över Guds barmhärtighet? Eller tar vi den som själv­klar?

Den äldre sonen gör det. Han analyserar korrekt. Människan för­stör sig själv och sitt liv när hon syn­dar, men hans bitterhet avslö­jar att han missat det viktigaste.

Av den förlorade sonen hör vi inte ett ord. Han är förstummad.

Profeten talar om en ”avskild boning i skogen”. En träffande bild för klostret, eller för hjärtat. En plats där människan växer i förun­dran – eller förblindas och förbittras.

Människan kan och måste bereda vägen genom ånger och bot. Förlåtelsen är inte bara ny varje gång. Den är alltid större. Den inte bara befriar från skuld, den ikläder oss Kristi rättfärdighet, ”min finaste dräkt”, säger fadern.

Festmåltiden antyder den slutliga eukaristin. Fadern antyder det himmelska arvet i orden till den äldre sonen: ”Allt mitt är ditt.”

Låt oss be om att växa i denna förundran. Endast Anden kan ge oss den.