– Apg 9:1-22 Ps 117 Mark 16:15-18 –

Ljuset på Damaskusvägen förvandlade Paulus liv. Han blända­des, men fick tillbaka synen och därtill förmågan att se hela tillva­ron i det ljus som bländat honom. ”I ditt ljus ser vi ljus.”

Kan vi se det Paulus såg? – Inte direkt, men det skymtar fram både i hans undervis­ning och i hans liv. 

Hans undervisning är hisnande och fylld av paradoxer, inte alltid lätt­be­griplig. Han kan inte dölja sin vältalighet, men det är inte den som för­vandlat världen.

Det han såg är något annat, bländan­de, överväldigande, men ock­så ömsint och djupt mänskligt.

Jo­han­nes Chrysostomos säger: ”Ingen har bättre än Paulus visat vad männi­skan är, vilken värdighet vi har och vilken dygd detta vä­­­­sen är i stånd till”.

När han var nära döden uppmanade han andra att dela hans glädje över detta. Han gläds åt ”svaghet, misshandel och nöd”. Han tar mot­gångar och fiender i sin tjänst och kal­lar det ”rättfär­dig­he­tens vapen”.

Han visar sin svaghet och berättar öppet om den. Men något nytt har tillkommit. Han är slagen till marken, men inte för­lo­rad. Döen­de, ändå lever han. Fattig, men gör många rika.

Han blev gisslad, hånad och förbannad, men kallar sitt liv ett se­ger­tåg. Han sökte mera förnedring och förakt än vi söker ära och erkännande, mera fattigdom än överflöd, ansträngningar mer än vi söker vilan.

Paulus ”glömmer det som ligger bakom honom och sträcker sig mot det som ligger framför”.

”Död, plågor och tusen straff var för honom som en barnlek, bara han fick uthärda det för Kristi skull.”

”Han bar inom sig det som är mera värt än allt annat: kärleken till Kris­tus.”