Söndagen efter Trettondedagen

HERRENS DOP

Jes 42:1-4,6-7 Ps 1-4,9c,10b  Apg 10:34-38   Matt 3:13-17

Det förtätade ordet som bild

Vi har firat Jesu födelse och kallade det nyfödda barnet ett ”förtätat ord”. När Jesus i dagens fest låter sig döpas av Jo­han­nes i Jor­dans vatten målas snarast en bild för våra ögon, en ikon. Inte som ett fotografi, som fixerar något förflutet. Ikonen ger ifrån sig ett ljus som påverkar betrak­ta­ren. I väst är vi vanare att tänka så om Guds Ord. När vi lä­ser och lyssnar, talar ordet till oss. Ikonen kan kallas ett ord som blivit bild. Med samma syfte, att förvandla dem som betraktar bilden.

Jesu dop står som en portal i evangeliet. Den rymmer inte bara Kristi person och hela hans verk. Den heliga Tre­enig­heten uppenbaras, och en ny skapelse skym­tar fram.

Anden kommer ner över Jesus som en duva och Faderns röst ljuder: ”Detta är min äl­skade son.” Hos Markus och Lukas säger rösten: ”Du är min älskade Son”. Vi ser och hör den intima enheten mel­lan Fadern och Sonen. ”Jag är i Fa­dern och Fa­dern är i mig”, skall Jesus säga senare. Fadern har gett allt sitt till So­nen. Sonen har sin glädje i att göra Faderns vilja, ty Anden sänker sig över Jesus, som kallas Kristus, den Smorde. Sonen är smord med Andens olja, som är ”glädjens olja”. Med trons ögon ser vi rakt in i den helige Tre­enigheten.

Samtidigt händer något på vår ikon. När Jesus låter sig dö­pas och stiger ner och sedan upp ur vattnet öpp­nar sig himlen och rösten hörs. I kyr­kans li­turgi fortsätter denna röst att ljuda. Kyrkan läser och sjung­er om hur ”Herrens röst hörs över de sto­ra vattnen”. Hon minns hur Guds Ande i begynnel­sen svävade över kaosvattnen för att fram­bringa kosmos, Guds goda ordning. Nu har Ordet blivit människa och vattnen skall hel­gas för att fram­bringa en ny ska­pel­se. ”Vattenkällorna helgades” och ”en flod strömmar fram som ger glädje åt Guds stad”. På östliga iko­ner ser man So­nen om­slu­­ten av vattnet. Ska­paren låter sig om­famnas av sin skapelse, som när han lät sig omslutas av sin jor­dis­ka mor. I en antifon föregrips själva påsken. ”Förunderli­ga mys­terium: idag avtvår univer­sums Skapare våra synder i Jor­dan.” Kyr­kan ser hela fräls­ningen föregripen, samlad och förtätad i Je­su dop.

Därmed ser vi också avsikten med Jesu dop. Avsikten för dem som betraktar och låter sig präg­las av bilden. Den första gången vi påverka­des av denna ikon var när vi döp­tes – i Fa­derns och So­nens och den helige Andes namn. I den tidiga kyrkan var det vanligt med dop i samband med den­na högtid. Dop­kandida­ten ”stiger in” i Jesu dop. (Som när bar­nen i C.S. Lewis barnböc­ker sti­ger in i ett skåp och går ut i en an­nan värld.) Den döp­te renas och helgas av det som ikonen up­pen­barar.  –  Idag på­minns vi om det när vi hör rösten, ser vattnet och känner oljan.

Rösten – ”Du är min älskade son.” Jesus visste det hela tiden. Han var det från början, sedan Anden sänkt sig över jungfrun. Men vi, Adams barn, har då­ligt minne och är lättlurade. Vi lyssnar till andra röster och förs vilse. ”Människa, var är du?” Rösten kallar på Adam och Eva när de gömt sig i buskagen. ”Lyssna, min son, till mästarens under­visning”, ropar Be­nedictus som första ord i sin regel. Mästaren, So­nen, lär oss att sä­ga: ”Fader vår.” För att dia­logen skall pågå hela tiden. Den troende lyssnar och Gud talar sitt ord i hen­nes öra och i hen­nes hjärta: ”Du är min älskade son/­dot­ter”.

Vattnet – är i bibeln dels något som dränker och dödar, dels något som ger liv. Nå­­­got måste dö. Det kallas synd. Om den får råda dras hela människan ner i döds­riket, där mörker och dödstystnad råder, för evigt. Vägen ur detta riskområde heter omvändelse och bot­gör­ing. Jesus har själv ställt sig i raden av botgörare. Skulle då vi, Adams barn, va­ra för stora och för stolta för att gå den vägen? 

Vår ikon rymmer en rörelse. Jesus stiger först ner i och sedan upp ur vattnet, him­len öpp­nar sig och Faderns röst hörs. Den döpte, och varje botgörare, stiger upp un­der en öpp­nad him­mel. Det förvandlar också synförmågan hos den som betraktat iko­nen. Liturgin, som ser med kontemplativ blick, upptäcker att också skapelsen fröjda­des och ”skälv­de” vid Jesu dop. Liturgin minns vad som hände när folket en gång gick över samma flod och tog det utlovade landet i besitt­ning. ”Jor­dan hejdade sitt lopp, vattnet skälv­de och upp ur flo­den steg den nya ska­pelsen.”  

Oljan – Kyrkan använder olja, vid dop, konfirma­tion, prästvigning, sjuksmör­jel­se och olika vigning­ar. Oljan tränger in. Den mjukar upp och helar. Oljan förenar sig med den kropp som smör­jes. En bild för An­­den som sänker sig över Jesus och förblir över honom. Denna An­de kallar han Hjälparen. Av något, oljan, blir en Någon, som tar sin boning i den smor­­de.  Anden blir den döptes intimaste vän. Tyst och stilla i hennes innersta. Apos­teln talar om den som en inre smörjelse, eller som ett ljus som lyser upp hans hjärta. Anden blir en lågmäld rådgi­vare i samvetet. ”Han ger mig råd. Mitt inre för­manar mig om nat­ten”. Även om vi under långa ­tider varken hör el­ler erfar, så är han i vårt inner­sta hela tiden. Je­sus säger: ”Förbli i mig, så blir jag kvar i er.”

     Den bild vi ser på ikonen, bilden av den allraheligaste Treenigheten och av So­nens verk genom den helige Ande, denna bild fullbordas i den människa som be­trak­tar bilden och låter den fullkomna sitt verk.

     Vi firar det i den heliga eukaristin, där Anden kommer över de framburna gåvorna för att förena sig med och fullborda sitt verk i de döpta. Aposteln Paulus säger: ”Vi al­la som utan slöja för ansiktet skådar Herrens härlig­het förvandlas till en och sam­ma avbild; vi förhärligas av denna här­lighet som kom­mer från Herren, An­den”.

     Må kollektbönen bli vår egen bön och vägvisare: ”Låt honom, som till det yttre blev som en av oss, förvandla vårt inre till sin bild och likhet”.

     Amen.