1 Joh 1:5-2:2  Ps 124:2-5,7-8 Matt 2:13-18

De oskyldiga barnen i Betlehem firas som martyrer, trots att de inte själva kunde be­känna tron. Tradi­tio­­nen är mycket gammal och utbredd i hela kyrkan. Kyrkan tror som hon ber.

Ledd av Anden har hon firat dem som martyrer för Kristi skull. In­tuitivt eller i efterhand har hon förstått. Kris­ti offer sonar ”inte bara våra synder utan hela värl­­­dens”. Kristi offer, korsets vidun­derliga kraft, har förtrampat ondskans väl­de, också ”retroaktivt”. 

Sådan är vår tro på jungfru Marias obefläckade avlelse. Hon re­na­des och fylldes av nåd ”i förväg”, ”med tanke på att Kristus skul­le dö för alla människor”.

Utan att själva veta det vittnar de oskyldiga barnen om det ljus som mörkret inte får makt över. 

Vi frambär denna mässas offer för de otaliga som förvägras sin guda­givna och mest basala rättighet, rätten att leva.

En kyrkofader frågar: ”Varför blir du rädd, Herodes, när du hör om konungens födelse?”

Rädslan styrs av okunnighet om Kristi avsikter. En kyrkofader sä­ger, med adress till Herodes: ”Han kommer inte för att störta dig utan för att övervinna djävulen”.

Det är ideologin bakom ”dödens kultur” som är fienden, inte de kvinnor som fångas av den. Vi behöver på nytt lära oss konsten att ”hata synden, men älska syndaren”.   

Också indirekt bejakan­de av abort ger delak­tig­het i synden.  

Låt oss be om ljus i ”dödens kultur”, om det barmhärtiga ljuset, om det hjärta som inte dömer syndaren, och om mod att följa insedd san­ning.