– Jes 26:1-6 Ps 118;1,8-9,19-21,25-27a Matt 7:21, 24-27 –

Profeten ser ut över historien. Han ser två slags stä­der. Den ena kallar han ”den höga staden”. Den är stolt och övermodig. Den andra är ”fast i sitt sinne”, men för­trös­tar på Herren.

Den första staden slås ner i stoftet. Den andra staden be­reder sina med­borgare ”murar och värn”.

I evangeliet, Bergspredikans avslutning, talar Jesus om det hus som rasar och det hus som består. Det gäller riken av alla slag, men också människans eget liv.

Det hus som rasar är de som hör men inte gör. Det hus som be­står är de som bå­de hör och lyder. I grunden är det skillnaden mellan hög­mod och öd­mjuk­het.

Den högmodige saknar både insikt och kraft. Han känner inte sig själv. Men när han kommer till insikt om sin olydnad upp­täcker han också att han saknar kraft.

Hon behöver befrias både från illusioner och från otro. Han be­hö­ver både självkännedom och förtröstan.

Profeten ser den andra staden, den som både ser och handlar. ”Vår stad ger oss styr­ka, murar och värn bereder oss frälsning.”

Den är ”fast i sitt sinne och bevara i frid”. Den förtröstar på Her­ren.

Kyrkans tidegärd under advent tillämpar profetens ord: ”Dina mu­rar och värn är Fräl­saren”. Vi skall sjunga det under andra ad­vents­veckan.

Vi går in genom den stadens portar i varje eukaristi.

I vårt Amen till den heliga kommunionen förnyar vi vår vilja att ly­da och förtröstar samtidigt på kraften, Herrens sanna kropp och blod.

”Saliga de som i Herren har sin styrka.”