– Upp 11:4-12  Ps 144:1-2,9-10 Luk 20:27-40 –

Mechthild av Magdeburg, tysk mystiker på 1200-talet[1], inträdde som 60-årig i klostret i Helfta, där hon delade liturgins och Skriftens värld med bland annat Ger­t­­rud den stora.

När den heliga Mechthild tyngs ner av svaghet och kla­gan får hon i en vision se två kalkar, den ena fylld med lidan­dets rö­da, den andra med trös­tens vita vin. Det vita vinet är det ädlare, sä­ger Herren, ”men mest välsignade är de som dricker båda: det vita och det röda”.

Mechthild fick se in i tillvarons yttersta, liksom Johannes i bibelns sista bok. Två vittnen uppträder för Johannes. De bär drag av Mose och Elia. De har makt att för­vand­la vat­ten till blod (Mose) och att stänga himlen så att inget regn faller (Elia).

Men odjuret börjar krig mot dem. De dödas i den stad där de­ras herre också blev kors­fäst. Det syftar inte på Jerusalem i geogra­fisk mening. Johannes kan syfta på Rom, där Petrus och Paulus martyrium ägde rum.

Jordens invånare gläder sig över martyrernas öde eftersom deras bud­skap var ”en plåga” för dem. Martyrerna ifrågasätter det som de gud­lösa sätter sitt hopp till, den här världens glädjeämnen.

Saddukéerna gjorde samma misstag. De an­vände det jordiska livet som mått­stock för allt liv. Som om människan vore alltings mått. Både de gudlösa och saddukéerna tänkte för smått. Det liv människan har fått är stör­re.  

Vi är skapade till Guds avbild. Inte som ett luftigt ideal, utan som vårt sanna väsen, den evige, sanne och lev­an­de Gudens avbild. Patriar­kerna och marty­rerna visste det. De som lever för honom är de enda verk­ligt levande.

Att läsa om och tänka på martyrerna är konkret mot­medicin när vi fres­tas av bedrövelse, självömkan och missmod.

Den heliga Mechthilds liv och martyrernas offer har sin källa i Kristi offer, det eviga offer som fram­bärs i den heliga eukaristin.

För att ge oss sant och evigt liv.

---

[1] Mechthilds viktigaste verk, Gudomens strömmande ljus, finns översatt till svenska (Katolska Bokförlaget 1980).