Kortpredikan S. Mechthild, jungfru
– Upp 11:4-12 Ps 144:1-2,9-10 Luk 20:27-40 –
Mechthild av Magdeburg, tysk mystiker på 1200-talet[1], inträdde som 60-årig i klostret i Helfta, där hon delade liturgins och Skriftens värld med bland annat Gertrud den stora.
När den heliga Mechthild tyngs ner av svaghet och klagan får hon i en vision se två kalkar, den ena fylld med lidandets röda, den andra med tröstens vita vin. Det vita vinet är det ädlare, säger Herren, ”men mest välsignade är de som dricker båda: det vita och det röda”.
Mechthild fick se in i tillvarons yttersta, liksom Johannes i bibelns sista bok. Två vittnen uppträder för Johannes. De bär drag av Mose och Elia. De har makt att förvandla vatten till blod (Mose) och att stänga himlen så att inget regn faller (Elia).
Men odjuret börjar krig mot dem. De dödas i den stad där deras herre också blev korsfäst. Det syftar inte på Jerusalem i geografisk mening. Johannes kan syfta på Rom, där Petrus och Paulus martyrium ägde rum.
Jordens invånare gläder sig över martyrernas öde eftersom deras budskap var ”en plåga” för dem. Martyrerna ifrågasätter det som de gudlösa sätter sitt hopp till, den här världens glädjeämnen.
Saddukéerna gjorde samma misstag. De använde det jordiska livet som måttstock för allt liv. Som om människan vore alltings mått. Både de gudlösa och saddukéerna tänkte för smått. Det liv människan har fått är större.
Vi är skapade till Guds avbild. Inte som ett luftigt ideal, utan som vårt sanna väsen, den evige, sanne och levande Gudens avbild. Patriarkerna och martyrerna visste det. De som lever för honom är de enda verkligt levande.
Att läsa om och tänka på martyrerna är konkret motmedicin när vi frestas av bedrövelse, självömkan och missmod.
Den heliga Mechthilds liv och martyrernas offer har sin källa i Kristi offer, det eviga offer som frambärs i den heliga eukaristin.
För att ge oss sant och evigt liv.
[1] Mechthilds viktigaste verk, Gudomens strömmande ljus, finns översatt till svenska (Katolska Bokförlaget 1980).