– Upp 3:1-6,14-22 Ps 15:2-4b,5 Luk 19:1-10 –

Breven i Uppenbarelsebokens inledning är riktade till församling­ar i Mindre Asien, men kunde lika väl riktas till församlingar idag.

En församling tycks ha fångats av ljumhet och liknöjdhet. De tidiga mun­­karna kal­lade det acedia, leda.

Johannes varnar med kusligt allvar. Det är bättre att vara ”kall eller varm”. De likgiltiga kristna går det illa. Men Johannes skriver av kär­lek. ”Jag tillrättavisar och tuktar alla dem jag älskar.”

Så fortsätter rösten, och nu hör vi vem det är som ta­lar: ”Se, jag står vid dörren och bultar”. Bakom de kärva orden står någon som vill gästa deras hus.

I evangeliet hör vi samma röst: ”Skynda dig ner, Sa­ckai­os, i dag skall jag gästa ditt hem”. De orden bar frukt. Sackai­os gjorde bot och betalade igen ”fyrdubbelt” till alla som han pressat ut pengar av.  

Låt oss be om den salva som Johannes talade om, den helige Andes smörjelse, så att våra öron hör honom som söker oss.

Albertus Magnus stod på höjden av sin tids vetande, både naturveten­­­skap­ligt och teologiskt. Han vet att trons gåva övergår allt mänskligt vetande. Men redan hans vet­an­de tycks präglat av Anden. Redan hans or­d väcker längtan.

Han säger om Kristi närvaro i den heliga eukaristin. Kris­tus ”åstundar att vara i lärjungarnas inre, och de mottar mig så, för att bli lemmar i min kropp. På ett innerligare och naturligare sätt kunde de inte förena sig med mig och jag med dem”.

”Inget mera likt det eviga livet kunde han anbefalla, ty det eviga livet är en fortsättning av att Gud med sin ljuvlighet tar sin boning i de levande för att saliggöra dem”.

Hur kan vi vara likgiltiga inför denna närvaro?

---

[1] Dominikan och Thomas av Aquinos lärare. Han förenade tro och naturvetenskap. För­nuf­tet sökte hela tiden förstå tron. Tron fick ho­nom att förstå det han såg och utfor­s­kade. Död 1280.