Mal 4:1-2a Ps 98:5-9 2 Thess 3:7-12  Luk 21:5-19

 

Genom tålamod skall ni vinna ert liv

Evangeliet låter i förstone lika oroande som dagens tidningar. Men trots att också Je­sus talar om ”förfärliga ting” varnar han för att gripas av panik. ”Tap­­pa inte besin­ning­en. Detta måste först hända, men det är ännu inte slu­tet”.

Kyrkan vet att det hela tiden pågår en andlig kamp mellan gott och ont. Hon tror inte att det automatiskt blir bätt­re och bättre här på jorden, trots alla tekniska och ve­tenskapliga framsteg. Hon talar i katekesen om en sis­ta prövning före ti­dens slut, som ska få mångas tro att vackla (art. 675-677). Hon varnar för en tid när de flesta in­te längre vill höra san­ning­en, eftersom människan försöker förhärliga sig själv. Ka­tekesen kallar det en ”politisk och seku­lariserad messianism”. Den lånar ”religiösa” inslag av tron, men rymmer dess motsats. Ond­skans makt släpps loss en sista gång men blir till slut beseg­rad av Gud.

Med en moders tålamod visar kyrkan vägen mel­lan den uppjaga­de stäm­ning­en och det sövan­de lugnet. Utan upp­hets­ning. Det är ondskan som är nervös. Ondskan vet att den har sin över­man i Kris­tus. Vi hörde apostelns uppmaning att ”arbeta lugnt och stilla och äta det egna brö­det”. När vi hör om krig, kata­stro­fer och jordbäv­ningar, om pest och hungersnöd, uppmanas vi att ”göra det vanliga” med bevarat lugn.

    Inte ens förföljelser mot de kristna skall bringa oss ur fattningen, trots att de växer och försåtligt sprider sig också i ett land som fortfarande har en kors i sin flagga. Men ock­så här är Jesu ord tröstande och hoppfulla. Den som ställs till svars behöver inte ens förbereda något försvars­tal, ännu mindre vara rädd: ”Jag skall ge er ord och vis­dom som era fiender inte kan stå emot eller vederlägga”. Så kan bara den säga som bär på en trygghet över alla mänskliga mått.

    Jesus samlar det i en enda mening: ”Ge­­­nom att hålla ut ska ni vinna ert liv.” Ge­­nom tålamod skall ni vinna ert liv. Kyrkans erfarna vägvisare be­kräftar det. Dygden är en färskvara. Ingen dygd, inte ens tron, hoppet och kärleken, har något värde om vi inte håller ut i den till slutet.

    Hur kan något så oansenligt som tålamod vara så viktigt? – Ett första svar har med män­niskan själv att göra, hur hon är skapad. ”Genom tålamod tar människan sin själ i besittning.” (Thomas av Aquino) Oro och upphetsning släpper in främmande kraf­ter som förvirrar, gör sikten oklar och dränerar oss på kraft. Rädsla in­­för ett hot är ingen synd, det är bara naturligt. Men rädslan får inte styra handlingen! Att öva tåla­mod är att inte låta sig förföras, varken av upphetsning eller av missmod.

    Tålamodet är en variant av modet, den fjärde kardinaldygden. Utan mod sam­ver­kar vi med det onda. Feghet leder till svek. Tålamod är att tåla den smärta som det onda utsätter oss för, i kampen för det goda. Uthållighet är tålamod, utsträckt i tiden.

    Men den kristnes tålamod är mer än en mänsklig dygd. Det bär på en hemlighet, en kraft. Den öppnar dörren för ett hemligt kraft­tillflöde. Tålamodet vidgar hjär­tat. Tå­la­­mo­det är att hitta vägen både till sitt eget centrum och till trons centrum, som är pås­kens hemlighet. När den kristne övar tålamod dricker hon ur trons källa.

    Det första är att ha tålamod med sig själv och den egna svagheten. Den som inte har tålamod med sig själv ger upp efter ett antal syndafall. Det kan leda till obarm­här­tig själv­bestraffning, resignation och i värsta fall till förtvivlan. Den som fallit gör bot genom uppriktig ånger och en ny föresats, men stannar inte i själv­plågeri och ältan­de. Den reser sig och fortsät­ter lugnt i förlåtelsens kraft och glädje. ”Res dig upp och gå”, säger Jesus.

    Det andra är tålamodet med de andra. Den tålmodige slår inte ner modet på and­ra. Tålamodet är släkt med kärleken som ”bär allt, hoppas allt och uthärdar allt”. Det be­tyder inte att blunda, ännu mindre att inte bry sig. Den tålmodige ber för syndaren, kanske en vänlig förma­ning i rätt tid, men fram­för allt hoppas det på Gud och inväntar hans tid och obegrän­sade möj­lighe­ter. Regeln talar om att bära de andras svagheter med största tålamod (patientis­sime). Det är att förenas med Kristus som bar alla våra svagheter. Den som övar tålamod börjar förstå var­för Kristus vann seger på det sätt som han gjorde, inte genom legioner av änglar och yttre makt, utan ge­nom sitt lidande och sitt kors. Kraften i tåla­modet rinner fram från Kristi sida på kor­set. Ordet för tålamod är släkt med ordet för lidande. Där­för kan Benedic­tus säga att vi de­lar Kristi lidande genom tålamod. Men därmed är vi vid kraft­källan. Munkfadern vitt­­nar om det när han talar om att ha tåla­mod också när vi ut­sätts för orättvisor. Han talar som om det vore påsk. Han är oför­färad i sitt hjärta och förbidar Herren. ”I allt detta segrar vi för hans skull som har äls­kat oss.”

       Cas­sia­nus bekräftar tålamodets hemlighet och säger att det är starkare än både vrede och be­drövelse. ”Det är ett här­ligare tecken att genom tålamo­dets dygd hålla vreden i schack, än att befal­la över luftens härskare. Li­kaså är det stör­re att hålla be­drövelsen borta från sitt eget hjär­ta, än att fördriva sjukdomar och feber hos andra.”

    Detta tålamod ”sprider sig”. Det präglar vår syn på vad som sker om­­kring oss, i världen. Det präglar vår förväntan inför framtiden. Vittnesbördet om Kristi död och uppståndelse väger tyngre än både dystra profetior och naiv optimism. Det är grun­den för vårt hopp. Tålamod är att ständigt tränga djupare in i detta centrum. Kristi tålamod rinner in i våra hjärtan och genom oss ut i världens oro. 

    Jesus och hans kyrka visar vägen mellan den uppjagade stämningen och det fals­ka lug­net. Den Onde vet att hans tid är kort. Han vet att det är Her­ren som har mak­ten, den milda och verkliga makten. Men fienden kan inte låta bli att irriteras. Det är därför som kyrkan mås­te räk­na med förföl­jelse och motsägelse. Ibland görs hon till synda­bock för de ka­tastrofer som inträffar. Som när kej­sar Nero utpekade de kristna för att ha satt eld på staden Rom.  

Kyrkans hållning av lugn vaksamhet möter vi i varje eukaristi, särskilt i det inskott som prästen ber efter Fader vår:

Bistå oss i din godhet,

bevara oss från synd

och gör oss trygga i all oro,

medan vi lever i hoppet om saligheten

och väntar på vår frälsares Jesu Kristi återkomst.

I tro och hopp svarar vi:

Ty riket är ditt och makten och härlighet i evighet.

Amen.