– Fil 2:6-11 Ps 78:1-2,34-38  Joh 3:13-17 –

Vi firar invigningen av detta Jesu Moder Marias kloster. Året var 1991.

Mässan firades i klostergården – i strålande sol (kyrkan var än­nu inte byggd).

Klostrets inre gård har ofta setts som en bild för paradisets trädgård med livets träd i centrum. Detta träd är i sin tur en förebild till det he­liga korset, vars upphöjelse är dagens fir­ningsäm­ne.

Kejsarmodern Helena (300-talet) lät gräva fram det heli­ga korset på Gol­­gota-kullen. Det hyllades och vördades av de troende. Fes­­­­­ten spred sig till hela kyrkan och blev en slags påskfest under hösten. De troende visste att korset gav ifrån sig kraft.

Men korset är ett motsägel­sens tec­ken. En obegriplighet för många. En stötesten för andra. De troende vet: Hade inte Livet spikats upp på ko­r­set, hade vi inte haft tillgång till livet och odödlighetens källa.

Benedictus sammanfattar det i avslutningen till regelns prolog, där han säger att bröderna genom tålamod skall dela Kristi lidanden för att ock­så få del av hans härlighet.

Han är där hela tiden, överallt och i allt som händer, men inväntar vår överlåtelse och sam­verkan, ofta genom tålamodet. Inte för att plåga oss, men för att öppna våra ögon. När vi ser det svåra i ljuset från kor­set sker något. Korset ger ifrån sig kraft. Liksom det ur den korsfästes sida rann fram blod och vatten.

”Förbannelsens träd blev till livets träd i paradisets mitt, för att li­vet skul­­­le uppstå där döden en gång föddes.” (dagens prefation)

Vi firar det i varje eukaristi för att det också skall bli vår ständiga bön:

”Fräls oss, Kristus, vår Frälsare, med korsets kraft. Du som lyfte Petrus ur djupet, förbarma dig över oss.”