Vish 9:13-18 Ps 90:3-6,12-14,17 Filem v.9b-10,12-17  Luk 14:25-33

Den kärva vägen till frihet och glädje

Det pågår valrörelse och de politiska partierna lägger ner stor mö­da och enorma penning­summor för att göra sitt budskap att­rak­tivt och loc­kande. ’Ge oss din röst, så får du mer i plånboken, ditt liv blir tryg­gare, förmånligare och bättre.’ Jesus verkar helt oin­tresserad av sådan typ av påverkan, trots alla de gåvor han kunde dela ut. ”Stora skaror” följde honom på hans väg till Jerusalem. Men han talar in­te om vad det ger att följa honom, utan om vad det kostar. ”Ingen kan vara min lärjunge om han inte avstår från allt han äger”. Hur kun­de Je­sus med ett så­dant prog­ram få någon en­da lär­ju­nge?

Ändå är det just detta som har skett. Otaliga människor har gått in under dessa villkor, lämnat allt och följt honom. Och det fortsätter att ske, två tusen år efter hans död, i alla världsdelar och alla kulturer, även om det i vår del av världen just nu tycks vara trögt med kallelser. Det märk­liga är att när kyrkan mildrar ansprå­ken, när man tonar ner det kärva, då glesnar det i leden. Kanske inte direkt, men efter ett tag. Det är den poli­tiskt kor­rek­ta och ­anpassade kristendomen som inifrån försvagar och sekulariserar kyr­kan. Men tron på och efterföljel­sen av den man som dog på ett kors och kallar oss att följa honom och bära hans kors ger upphov till en ström av efterföl­jare. Inte ens kyrkans egna svek och synder tycks hind­ra människor att bryta upp och följa honom, också i dju­paste trohet mot hans kyrka. Varje män­ni­ska som tar det steget är ett vittnesbörd om kraften i det kors han kallar oss att bära.

En för­klaring be­hövs. När Jesus talar om att ”hata” sina närmaste, betyder det na­tur­ligtvis inte att tycka illa om dem. Men de inte får inte inta den högsta platsen på värdeska­lan. En annan evan­gelist ut­tryc­ker det så: ”Den som älskar far eller mor mer än mig, han är inte värd att till­höra mig”. Ändå är hans ord för många svåra att höra. De bäs­ta förkla­ringarna finns inte i böcker och teorier, utan i efterföljarna själva, särskilt i helgo­nen. De­ras liv är den bäs­ta utläggning­en av Je­­­­su anstötliga ord. Helgonen bekräftar att Jesu kärva krav är vägen till liv, fri­het och gläd­je.

En sådan efterföljare möter vi i andra läsningen, den åldrade aposteln Paulus. Han skri­­­­­ver brev från sitt fängelse. Man kunde ha väntat sig klagan. Paulus hade fått lida och utstå mer än de fles­ta, men detta brev till vännen Filémon är ett av de varmaste och vack­raste i hela Nya Testa­men­tet. Läs det korta brevet! Ofta hör man bitterhet hos människor som ser tillbaka på si­na liv. Pauli korta brev skimrar av tack­sägelse och glädje.    

 Hans vän Filemon hade en slav vid namn Onésimos, som hade rymt. På något sätt ha­de han kommit i kontakt med Paulus och blivit kristen. Nu bi­står han aposteln i fängel­set. Ändå vill Onesimos göra rätt för sig och åter­vända till sin her­re Filemon, trots de stränga straff som hotade en förrymd slav. Paulus skriver då ett föl­je­brev där han vädjar för Onesi­mos. Han vill inte föreskriva vad Filemon skall göra, även om han som apos­tel hade kun­nat det. I stället vädjar han till Filemons go­da vilja. ”Om du be­trak­tar mig som din vän, ta då e­mot honom som om det vore jag.” He­la bre­vet sprider en väldoft som visar vad de kär­va kraven leder till.

Paulus berättar hur han har ”fött” Onesimos i sin fångenskap. Han kallar honom ”mitt barn”. Han måste ha undervisat och döpt honom. Detta bryter igenom alla sociala gränser. Av slaven har blivit en bro­der. Helst vill Paulus ha honom kvar för att Onesimos skall vara honom till hjälp. Sådant var möj­ligt i den tidens fängelser. Men rätt skall vara rätt. Paulus vill inte sätta sig över gällan­de lagar. Därför skickar han honom tillbaka till Filemon. Han skriver konkret: ”Har han vål­lat dig skada eller är han skyldig dig något, så sätt upp det på min räkning. Jag, Paulus, skriver här med egen hand: Jag skall betala”.

Så tillfogar han, och det vittnar om följderna av dagens kärva evangelium: ”utan ditt sam­tycke vill jag ing­enting göra; det goda du gör skall inte ske av tvång utan av fri vilja”. Hem­­lig­heten skymtar fram. Något kan växa fram som inifrån förvandlar män­ni­skan, så att hon av fri vilja gör det goda, också det till synes omöjliga. I glädje kan hon avstå från ”allt hon äger” som Je­sus säger. Allt hon tidigare varit bunden av, ägodelar, fram­­­gång, gott anse­en­de, njutningar. Sådant förlorar sin makt över den människa som följer Jesus. Något tar sin bo­ning i män­niskans hjär­ta, något som är starkare och som ger frihet och glädje. Aposteln beskriver ett sådant hjärta på ett annat ställe: ”Rätt­färdighet och frid och glädje i den helige An­den”. Jesus an­tyder samma förvandling när han talar om att bära hans kors. Han säger: ”Ta på er mitt ok och lär av mig, som har ett milt och ödmjukt hjär­ta, så skall ni finna vila för er själ. Mitt ok är skon­samt och min bör­da är lätt.” Det kärva kra­vet om att över­ge allt och bära korset visar sig vara något ”skon­samt och lätt”.  

I brevet till sin vän tillfogar Paulus: ”Kanske fick du vara utan honom en tid just för att få honom tillbaka för alltid”. Han vill öppna Filemons ögon för den gudomliga försynen, Guds ledning av vå­­ra liv, hur Guds försyn ser ut för den som följer Kristus. Livet blir ju sällan som männi­skan tänkt sig. Här skymtar något fram som är bättre än alla mänskliga pla­ner och för­hopp­ning­ar. Pau­lus säger på ett annat ställe: ”För dem som älskar Gud samverkar allt till det bästa”. För­sy­nens ledning skymtar fram, den som ges som gåva åt den som föl­jer Je­sus, lämnar egen­viljan och stän­digt ber: ”Ske din vilja, inte min”. Denna försyn gör män­ni­skan inte bara im­mun mot bitterhet och klagan, den befriar henne och in­gjuter glädje i hjärtat, en för­smak av det eviga livet.

Men det är inget trolleri. Porten är trång: ”Ing­enting föredra framför Kristus”. Tron vet att Kristus är Her­re, men det stan­nar som en teori i huvudet om lärjungen föredrar något fram­för kärleken till honom. ”Älskar du mig?” är Jesu avgörande fråga till Petrus. Evange­liet lå­ter kärvt, till dess lärjungen besvarar Jesu fråga med hela sitt liv och fort­sätter att göra det. Kärvhe­ten för lärjungen in på den väg som får hjärtat att vidga sig och bitter­heten ger plats för glädje. Det är till den­na frihet och glädje som evan­geliet vill föra oss. Vi bad det i kol­lekt­­­bönen: ”Låt oss i Kristus nå den sanna frihet och det arv som du be­rett åt oss”.

Låt oss 1. be om mod att se vad som hindrar oss på den vägen, låt oss 2. be om mod att bryta med alla hin­der, och låt oss 3. be om för­tröstan på Guds hjälp att ingenting före­dra fram­för kärleken till Kristus.

Amen.