– Jer 31:1-7 Jer 31:10-12ab,13 (Resp.psalm) Matt 15:21-28 –

Det är som om Gud inte kan överge sitt folk. Domen över det fallna och skingra­de Israel är inte hans sista ord. ”Han som för­skingrade Israel skall också försam­la det.” Den djupaste orsaken är Guds evi­ga kärlek: ”Med evig kärlek har jag älskat dig”.

”Ännu en gång” – uttrycket upprepas tre gånger – skall folket få dra ut i dans, skörda vingårdens frukter och dra upp till Sion.

Profeten låter oss ana en inre ”kamp” i själva Gudomen. Rätt­vi­san kan inte upphävas. Ändå segrar kärleken.

Den kananeiska kvinnan i evangeliet, som ber för sin plågade dot­­­­­­ter, har anat samma ”kamp” hos Jesus. Han vet att budskapet en­ligt Guds plan först skall gå till ”barnen”, Isra­els folk. Först se­na­re går det vidare till hedningarna, som här brutalt kallas ”hun­darna”.

Kvinnans ödmjuka bön får Jesus att ”ändra sig”. Hon över­vinner hans tveksamhet genom att vädja till hans barmhärtighet.

Hon ifrå­gasätter inte den gudomliga planen, men argumenterar både ödmjukt, förnuftigt och listigt: ”Nej, Herre, men hundarna äter ju smu­lor­na som faller från deras herrars bord.” Jesus tycks själv förundrad av hen­nes tro.

Det han säger om hennes tro, sägs inte om någon annan i Mat­teus­evangeliet, inte ens om lärjungarna: ”Kvin­na, din tro är stark, det skall bli som du vill”.

Det är hennes kärlek till sin dotter som driver henne. Men det är hennes tro på Jesus som bär frukt.

Guds eviga kärlek frågar efter människans tro och iver. Den öd­mjuka tron frigör, tar emot och blir delaktig av den gudomliga kär­leken.

”Med evig kärlek har jag älskat dig.”