Pred 1:2; 2:21-23  Ps 90:3-6,12-14,17 Kol 3:1-5,9-11  Luk 12:13-21

Den osynliga men verkliga rikedomen

Många av Jesu liknelser är svåra att förstå, men knappast denna om den rike bon­den. Han fick en god skörd och bygger större lador för att bli ännu rikare. Det behö­ver inte vara lador i bok­stavlig mening. Det kan han­d­­la om alla slags ägo­de­lar. Om man lever i kloster och har frånsagt sig privat egendom, kan det handla om små­sa­­ker, som betraktas som privata och som bevakas med stor nog­grannhet. Ägo­de­lar­na får makt över äga­ren. I extrema fall kan han bli som besatt. Jesus sä­ger: ”Ak­ta er för allt habegär”. Cas­sianus sä­ger att själva begäret mås­te ryckas upp med ro­ten: ”Det är ingen som helst nyt­ta med att inte ha någ­ra pengar, om man trots det gärna skulle vilja ha dem.”

    Om­giv­ningen märker det, men inte den girige själv. Han gör som bon­den i liknel­sen, han överlägger bara med sig själv. Både när han planerar för större la­dor och när han lyck­öns­kar sig själv: ”Nu, min vän, är du för­sörjd för mång­a år fram­åt. Du kan vila ut. Ät, drick och roa dig.” Aposteln kallar det ”av­gu­deri”. Människan gör sig själv och sina ägodelar till gud.

    Det är inte svårt att förstå denna liknelses budskap. Men det kan vara svårt att se det hos sig själv. Andra märker det lättare. Den gi­rige är själv övertygad om att det är det enda kloka sättet att leva på. Det finns alltid skäl att anföra. Risken för sjukdom och hotet om sämre tider. Allt verkar så förnuftigt. Men Gud kal­lar det dårskap. ”Du dåre” sä­ger Gud till den arme bonden, ”i natt skall ditt liv tas ifrån dig”.

    Det handlar om att få sina ögon öppnade medan tid är, om att vakna upp ur söm­nen. Den sovande kan inte väcka sig själv. Han kanske inte ens vill bli väckt. Därför är språket drastiskt, ”du dåre”. Den som sover andligt behöver Andens hjälp för att vå­ga se och om kraft att befrias från habegä­ret.

    Med vårt förstånd kan vi förstå denna liknelse. Det är betydligt svårare att förstå Predikaren i första läsningen, som talar om tomheten i all mänsklig strävan. Den äld­re översättningen var kanske mer talande: ”Fåfängligheters fåfänglighet, allt är få­fäng­­ligt”. Också den som strävar med stor möda måste en dag lämna allt han äger. Han suckar: ”Vad får människan ut av all sin möda och all sin strävan under solen?” Allt tas ju ändå ifrån henne. Här drabbas inte bara den lättsinnige livsnjutaren. Här drabbas också den ambitiöse farisén, som finns i varje människa. Också om han är from och både fastar och ger stora gåvor. Den högmo­di­ge farisén ser himlen som be­löning för egna insatser. Också det är tomhet. Bibeln och den ka­tolska traditionen talar förvisso om belöning, och evangeliet upp­manar lärjungen att samla skatter i him­­­­len. Men det är inte belöning i vanlig mening. Vari består den rikedom som evan­ge­liet utlo­var? Hur blir människan rik inför Gud?

    Evangeliet om Jesus Kristus är till slut det enda svaret. Han är själv den skatt som gör människan rik, både här i tiden och i evigheten. Helgonen vittnar om det. De strä­­­­­­­­­vade mer än de andra, men var samtidigt de ödmjukaste av alla. De visste att allt var nåd. Paulus för­klarar hemligheten i andra läsning­en: ”De levde ett osynligt till­sam­mans med Kristus hos Gud”. Gemenskapen med Kristus gjorde dem rika inför Gud. De hade funnit skat­ten, Guds rikes skatt, som är Kris­tus själv. De bekämpade ondska, oren­het, onda lidelser och själviskhe­t. De visste att sådant skilde dem från Kristus. Många blev hårt pröva­de ge­nom lidande och motgångar. När de prövades andligt, kände de igen sig i Pre­dikarens tal om alltings tomhet. De kunde till och med glädja sig över det. De hade smakat friheten. Därför kunde de vara både rika och fat­tiga. Hemligheten, deras hjär­tas glädje, var att de hade iklätt sig ”den nya männi­skan”, de levde ”tillsammans med Kristus”. Därför lät de sig inte slås ner varken av motgångar eller av återkom­mande syndafall. De skyndade sig alltid tillbaka till Her­ren och blev upprättade av hans outtömliga förråd av förlåtelse och nåd. De kunde säga: ”När jag har dig, då frågar jag efter intet på jorden”.

    Den monolog som vår arme bonde förde med sig själv ersattes av den dia­log som vi kallar bön. Så fick de både kraft och vägledning. Kristus blev allt för dem. De ”före­drog ingenting framför kärleken till Kris­tus”.

     De började också se på sina medmänniskor med nya ögon. Antingen det var gre­ker el­ler judar, slavar eller fria, svenskfödda eller från andra länder. En ny ge­men­skap skymtade fram. Denna nya ge­menskap har sin källa i Jesus Kristus.

    Han är ”den osyn­liga Gudens avbild”, som låter sin bild växa fram i den männi­ska som lever i ge­men­skap med honom. Så är människan tänkt från första början, ska­pad till Guds avbild och likhet.

    Lovad vare vår Herre Jesus Kristus, som blev fattig för att göra oss rika. Vi bekän­ner det i vår trosbekännelse och firar det i den heliga eukaristin.

    Amen.