1 Kung 19:16b, 19-21 Ps 16;1-2,5,7-11 Gal 5:1, 13-18  Luk 9:51-62

Den verkliga friheten

Dagens kollektbön är ovanligt vacker. ”Du har gjort oss till ljusets barn… låt aldrig mörkret få makt över oss… ge oss nåden att för alltid bli kvar i din sannings strålande ljus”. Vi glä­der oss över ljuset, inte minst i midsommartid, eller när det ser hotfullt och mörkt ut i värl­den. Läs­ningarna vi har hört handlar om vad Gud gör för att vi skall förbli i ljuset. De talar inte direkt om ljuset, snarare om frihet. Men orden är nästan utbytba­ra. Vi kunde också ha bett: ’Du har gjort oss till frihetens barn… låt oss inte fastna i fång­en­skap och slaveri… ge oss nå­den att förbli i den frihet du har gett oss’.  

    Människan har alltid längtat efter den frihet som skadades i syndafallet. Frihet från allt som hindrar henne att leva. Från sjukdom och orättvisor, krig och övergrepp, från främ­man­de makter som hindrar män­­niskans fri­het. I grunden är denna längtan något gott, trots att friheten så ofta miss­förstås och miss­brukas. Ingen har visat detta tydligare än Jesus och hans apost­lar, inte minst Pau­­lus, som i dagens andra läsning säger att vi är ”kallade till frihet”. Augusti­nus kan sä­ga: ”Älska och gör det du vill”. Kyrkan har själv stått fadder till de så kallade mänskli­ga fri- och rättighe­ter­na. Och det är en historiens tragik att hon ibland själv har blivit fri­he­tens fien­de, och ännu oftare uppfattas som det. Men vad är frihet?

     Många förknippar frihet med en känsla. En euforisk känsla av frihet och oberoende. En sådan känsla är övergående och knappast att lita på. Vem har inte ångrat att hon följde sin ytli­ga känsla? Det är ju på det sättet människan begår dumheter eller skaffar sig ovanor som i läng­den bin­der och för­slavar.

    Många defi­nierar frihet som möjligheten att välja. Att inte hindras av någon eller något i det man själv vill göra. Kyrkan försvarar människans fri- och rättig­heter mot yttre hot mot människans frihet. Men också den som le­ver i yttre frihet kan va­ra ofri i sitt inre. Den girige blir slav under sina ägodelar, frossaren under maten, den otuktige under sitt begär.

    Friheten att välja mellan gott och ont är frihetens lägsta grad. Den som använder fri­he­ten men väl­jer det onda för­stör i samma ögonblick sin frihet. De många spel- eller drog­beroende kan be­kräfta det. Jesus berättar om den förlorade sonen, som använde sin rätt att få ut sitt arv. Han gick bort till främmande land, men för­lorade sin frihet.

     Frihet är inte främst rätten att välja mellan gott och ont, utan förmågan att göra det go­da, och att göra det med glädje. ”Jag gläds åt att följa dina lagbud”, sjunger psalmisten. En fri människa är den som lugnt väljer det goda och avvisar det onda. Varje gång män­ni­­skan avviker från det goda förlo­rar hon glädjen och friheten. Den som syndar är syn­dens slav, sä­­­­ger Jesus. Men män­ni­skan kan inte låta bli att längta efter friheten. Det beror på att hon är skapad till Guds av­bild. Gud har skapat oss av fri vilja, för att han ville oss. Vi har fått del av hans egen frihet. Det är därför vi längtar efter fri­het. Det är därför som bara Gud kan befria oss. Det var där­­för han sän­de sin Son, som kallas Befriaren. Aposteln kallar Kristus ”vår fri­het”. Hans verk är ett befrielseverk. Hans kyrka en befriel­serörelse.

Idag hör vi i evangeliet hur Jesus och lärjungar­na är på väg till Jerusalem och passerar en samarisk by. Då rådde det fiendskap mellan samarier och dem som bodde i Judeen. När byns invånare får höra att de skall till Jerusa­lem vill de inte ta emot dem. Lärjungarna vill nedkalla en gudomlig bestraffning över byn, men blir tillrät­tavisade av Jesus. Hans gå­vor kan inte tvingas på någon. Kyrkan har under historiens gång frestats att använda yttre maktmedel för att sprida och befästa evangeliet, men när hon besinnar sig vet hon att så­dant strider mot evange­liets väsen. Gud tvingar sig inte på någon. Det utesluter inte att kyr­­kan måste varna den som handlar, talar eller tänker fel. Endast genom Guds ord kan människor föras in på frihetens väg.

Någon möter Jesus på vägen och säger: ”Jag skall följa dig vart du än går.” Jesu ord och handlingar lockade också till sig entusiaster. De fortsätter att dyka upp, imponerade av det ena eller det andra. Ibland vill de direkt avlägga alla tänkbara löften. De får höra Jesus sä­ga: ”Rävarna har lyor och himlens fåglar har bon, men Män­niskosonen har inget ställe där han kan vila sitt huvud.” Ungefär som när någon knac­kar på klosterpor­ten och enligt regeln först skall visas på allt som är hårt och mödo­samt på vägen som leder till Gud. Inte för att slå ner modet, men för att pröva andarna.

Jesus tar också själv initiativet och säger till en annan: ”Följ mig!” Men denne har egna vill­kor. Han vill först gå och begrava sin far. Det kan ju tyckas som ett rimligt krav och för ju­­den var det en helig plikt att begrava sina föräldrar. Vi hörde att Elia lät sin lärjunge Eli­sha gå och ta avsked från sina föräldrar, men Jesus svarar: ”Låt de döda begrava sina dö­da, men gå själv och förkunna Guds rike.” Här finns något som väger tyngre och är viktiga­re än det viktigaste bland människor. ”Sök först efter Guds rike och hans rättfärdighet,” sä­ger Jesus. ”Ingenting får gå före kärle­ken till Kristus”, säger Benedictus. Det är inte kons­tigt att så­dana ord väcker motstånd och und­ran. Le­der det inte till fanatism och överdrifter? För­vis­­so, djävulen gör karikatyrer på allt gott. Men sådant måste genomskådas, inte för­ändra Jesu ord, som fortfarande lju­der. Och männi­skan måste välja. Hon måste använ­da sin frihet. Och valet får konse­kvenser. Både för tiden och evigheten. Vägen till frihet bety­der att välja bort allt som hotar och hindrar den sanna frihe­ten. ”Om Sonen be­friar er blir ni verkligen fria”, sä­ger Je­sus.

Så kommer en tredje fram och vill följa Jesus, men han vill först ta farväl av sina när­mas­te. Han får ett kärvt men sakligt svar: ”Den som ser sig om, när han har satt sin hand till plogen, han pas­sar inte för Guds rike.” Det är ett ord till dem som säger ja i princip, men skjuter på svaret. ’Visst vill jag följa Jesus, men inte just nu.’ Det är ett ord till oss som sagt vårt ja en gång, kanske flera gånger, men som upptäcker att det inte var helhjärtat. Förbe­håll dyker upp under livets gång. Vankelmod och rädsla som bäddar för kompro­mis­ser och som inte försvin­ner av sig själva. Kanske inga synliga eller stora saker, men som ändå tär på friheten. Den frihet som har sin glädje i att få ge allt.   

     Är det möjligt att bli en fri människa? Det är Marias fråga när hon hörde ängelns häls­ning och budskap: ”Hur skall det­ta ske?” och ängeln svarar: ”Ingenting är o­möjligt för Gud”. Redan Abraham fick detta svar vid Mamres terebintlund. Han och Sara fick löfte om en son, trots att de hade kommit till hög ålder och Sara log i skydd av tältduken. Herren sva­rar: ”Finns det någonting som är omöj­ligt för Gud?” Abraham är trons fader. Ma­ria är trons moder. ”Salig är hon som trod­de”, säger Elisabet. En tro som inte drar gränser för Guds möj­ligheter och därför svarar med trons lydnad: ”Jag är Herrens tjänarinna. Må det ske med mig som du har sagt.” Benedictus berättar om den snabba lydnaden som sprider glädje och en angenäm doft.

     Pri­set för att nå friheten är högt, men den som har smakat frihe­tens söt­ma och känt okets lätt­het, kan inte tveka.

     Viljan behövs, ett fast beslut, men det som avgör är nå­den. ”Få människor anar vad Gud kunde gö­­ra av dem om de utan förbehåll vil­le överlämna sig åt nådens led­ning, om de tog av­stånd från sig själva och helt överlämna­de sig åt den gu­domliga mästa­ren så att han kun­de forma deras själar mellan sina hän­der.” (Ignatius av Loyola)

     ”Ni är kal­lade till frihet”, säger aposteln. Kristus är vår frihet. Han ger oss denna frihet genom sin Ande. ”Låt er ande leda er, så ger ni aldrig efter för köttets begär.” ”Där Herrens Ande är där är frihet”.

     Eller som vi bad i kollektbönen: ”Ge oss nåden att för alltid bli kvar i din san­nings strål­an­de ljus”.

     Amen.