– Apg 12:24-13:5a Ps 67:2-3,5-6,8 Joh 12:44-50 –

Det väldiga klostret Cluny i Sydfrankrike, vars fem abbotar under två hundra år (ca 950-1150) vi firar idag, ledde de flesta klostren i dåtidens Europa. Det benediktinska livet växte och spred sig ända upp till våra trakter. All­helgonaklostret i Lund stod under Cluny. En sten från det klostret är in­murad i detta kloster.

I Apostlagärningarna berättar Lukas hur det gick till när ”Guds ord fort­satte att sprida sig och tillväxa”.

Paulus och Bar­nabas av­delas och skickas som missionärer från Antio­kia, som redskap för detta ord. I resten av Apostlagärningarna är det främst Paulus som för ordet från plats till plats.

Det är inte Paulus ord som sprids, utan Jesu ord. Och inte heller han talar av sig själv. ”När jag talar, talar jag så som Fadern har lärt mig.”

När det ordet förkunnas upphävs tiden. Den framtida domen sker redan när ordet avvisas. Den slutliga domen bekräftar vad som sker nu. ”Det ord jag har talat skall döma honom på den sista da­gen.”

Ordet har inte kommit för att döma, utan för att rädda. Det är männi­skan själv som fäller domen genom att avvisa ordet. Den, däremot, som tar emot ordet passerar domen och förs direkt in i det eviga livet.   

Men människan är glömsk. Därför förkunnas samma ord ständigt på nytt. Så länge tiden finns.

”Ordet blev kött.” I sin mest förtätade form görs ordet närvarande i den heliga eukaristin. Även här upphävs tiden. ”Den som äter mitt kött och dricker mitt blod har evigt liv.” 

Avsikten är att Guds ord skall växa till och sprida sig. Vulgatan säger att ”ordet växer till och multipliceras”, multiplicabatur. Ordet mångfal­digas.

Lyssnaren och kommunikanten tar emot och kommunicerar för att växa till och låta ordet sprida sig.