– Apg 11:19-26 Ps 87 Joh 10:22-30 –

Genom förföljelsen efter Stefanos död skingras de troende. Men därmed sprids evangeliet. Gud använder okonventionella meto­der. ”Martyrernas blod är kyrkans bästa ut­säde.” (Tertullianus)

I Antiochia börjar man predika också för icke-judar. Ryktet når Je­­­rusalem och man skickar dit Barnabas för att ”visitera” vad som är på gång. Steget över den judiska gränsen var större än vi kan föreställa oss. Barnabas bekräftar det som ett nådens verk.

Redan psalmisten har sjungit om det. ”Rahav (Egypten) och Ba­bel skall jag nämna bland mina bekännare, liksom Filisteen, Ty­ros och Kush”. Han visste att Sions gränser skulle vidgas ut­över de judiska. Sions källa var djupare. ”Även om dem (=hed­ningar­na) skall det heta: ’Där är de alla föd­da'”.

Tron öppnar dörren till Jesu hemlighet, enhe­ten mellan ho­­nom och Fadern. Sonen säger: ”Jag och Fadern är ett.”

Genom tron och dopet dras vi in i den enheten. Sonen gör sin Fa­der till vår Fader. Barnaskapets källa rinner upp i hjärtat.

Kyrkan påminner oss om det genom att låta den eukaristiska bö­nen fortsät­ta i bönen Fader vår. De som i tro på Sonen säger ”Fa­­der” till Gud är hans barn. Det ger tillgång till barnaskapets källa, glädjens källa.

Det är därför aposteln kan säga: ”Var alltid glada!”  

När glädjen försvinner har vi lockats av källor som snart sinar el­ler rentav är giftiga.

Vad kan vara viktigare än att genom Anden dras allt djupare in i Sonens enhet med Fa­dern?

”Herre, må påskens mysterium vara källan till vår glädje, så att din Ande, som uppväckte Kristus från de döda, bor i oss och gör oss levande i honom.” (bönen över offergåvorna)