Oblatreträtt i Mariavall 6-8 maj 2022

Inledning till inledningen

Det ämne vi valt som tema fick mig att tänka på en vers ur den psalmbok som jag växte upp med. [1]

”Ett vänligt ord kan göra under,
Det läker hjärtats djupa sår,
Det är ett ljus i mörka stunder,
En hand, som torkar ögats tår.
Ett vänligt ord är änglabud,
En hälsning ifrån Herren Gud.”

Inte minst den första raden citerades i olika sammanhang, nästan som ett talesätt. Mänsklig erfarenhet be­kräftar den sakramen­ta­la sanning som vi skall meditera över i denna reträtt. 

Inledning

Den helige Benedictus kan ha inspirerats av Augustinus: ”Om du inte kan ge någon det han ber om, avvisa honom inte med förakt. Om du kan ge, så ge det. Om inte, var åtmins­tone vänlig”. Den bibliska källan finns i Jesu Syraks bok (18:16-17): ”Så lindrar di­na ord mer än dina gåvor. Ja, ett ord är förmer än en dyrbar gåva.” RB tycks ha bakat ihop de två ver­ser­na till en egen formulering: ”Ett vänligt ord är bättre än den bästa gåva”. Meningen står i ka­pit­let om klostrets förvaltare (RB 31), enligt flera kom­men­tatorer ett av de vackraste kapitlen i hela regeln. Vår korta mening stämmer väl med hela bilden av förvaltaren. Denne skall, om han måste avvisa ett orimligt önskemål, inte göra det ”med förakt och göra honom (brodern) be­drö­vad, utan ödmjukt och med angivande av skäl”. ”Framför allt skall han va­ra ödmjuk, och om han inte kan ge någon det han ber oss, skall han ge honom ett vänligt ord till svar, såsom det står skrivet: ’Ett vänligt ord är bättre än den bästa gåva’”.

Uttrycket vänligt ord är den svenska översättningen av Regelns ord sermo bonus, orda­grant: ett gott ord. Den kan motiveras av den föregående versen ur Syraks bok: så lindrar dina ord. [2] Den svenska översättningen moti­verar en hastig överblick över vad Skriften säger om vänlig­het.

”Vänlighet” i Skrifterna

Särskilt vishetslitteraturen ger flera exempel av liknande slag. Den goda hustrun i Ordspråks­bo­­kens sista kapitel delar inte bara ut matportioner till tjänarna, hon delar också ut vänliga för­maningar (31:26). Samma bok skriver: ”Bekymmer gör hjärtat tungt, ett vänligt ord munt­rar upp” (12:25). ”Vänliga ord är som honung – smakar sött och gör kroppen friskt” (16:24).

Brist på vänlighet ser vi hos Josefs bröder, som lät sig fångas av avund mot sin broder: ”De kunde inte tala vänligt till honom”. (1 Mos 37:4)

Vårt ord har sina rötter i den vishetliga traditionen, som av de monastiska fäderna skat­ta­des högt. Ibland fick de tre böckerna Ordspråksboken, Predikaren och Höga visan bli symboler för tre steg på den andliga vägen.

Ordspråksboken förmedlade en ”första” insikt som munkarna skulle bi­bringas, en slags ”grund­­kurs” i det gemensamma mänskliga livet.[3]

Den ”andra” insikten fann man i Predikaren, boken om det jordiska livets fåfänglighet, och där­med en bekräftelse av att möda, prövningar och lidande inte skall förvåna oss.

Den ”tredje” insikten, det rena hjärtat, kärleken och föreningen med Herren, kände man igen i Höga Visan.

Begreppet vänlighet finner man emellertid inte bara i ”grundkursen”, utan också hos den som kom­mit längre på vägen. Aposteln Paulus räknar vänlighet till Andens frukter: ”An­dens fruk­ter är kär­lek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, trofasthet. (Gal 5:22) Trots att det är An­dens frukter, växer de inte fram utan människans samverkan: ”Som Guds ut­valda, heliga och älskade skall ni alltså klä er i innerlig medkänsla, vänlighet, ödmjukhet, mild­het och tåla­mod”. (Kol 3:12) Aposteln uppmanar oss att ”klä oss” i vänlighet!

Till sin lärjunge Timotheos skriver aposteln Paulus: ”En Herrens tjänare skall inte stri­da, han skall vara vänlig mot alla, kun­na undervisa, ha tålamod och med mildhet föra dem till ord­ning­­en som säger emot honom”. (2 Tim 2:24-25)

Det är samma ton och atmosfär som vi möter i RB, särskilt i kapitlen 31 och 64:7-22.

Begreppet vänlighet täcker alltså in hela skalan, från brister i dygden (Josefs brö­der), till den full­komlighet vi är kallade till. Jesus säger i Bergspredikan: ”Om ni hälsar vän­ligt på era brö­der och bara på dem, gör ni då något märkvärdigt? Gör inte hedningarna lika­dant? Var full­kom­liga, så som er fader i himlen är fullkomlig.” (Matt 5:47-48)

Gud är en vän­lig Gud, de ortodoxa säger ofta ”människoälskande”, och vi är skapade till hans ”avbild och likhet”. Ett uttryck för denna likhet är att tala ”vänliga och goda” ord.

Hur uppstår vänliga ord? Vad är ordens källa?

Vi lever knappast i en vänlig kultur, trots att allt fler efterlyser en sådan. Snarare motsatsen, om man något lyssnar på tonen i de så kallade medierna. Det paradoxala är ju att vår kultur gärna talar om ”vänlighet, tolerans, empati etcetera”, men tvingas inse att sådant har blivit bristvara. Samtidigt berömmer man sig av att ha lämnat bakom sig en ”kärvare” kultur, till exempel den man menar sig finna i Gamla Testamentet. Paradoxalt nog är det i sådana källor man hittar de lärorika orden om till exempel vänlig­het.

Men nu är vår fråga hur människan lär sig vänliga ord? Vad är ordens källa?

Människan lär sig ord genom att lyssna till dem, upprepa dem och ”tugga” i sig dem.[4] Det gäller inte minst ”goda ord”. Det finns skäl att på­min­na om lectio divina, andlig läsning, egentligen läsning av ”det gudom­liga” (divina), av gu­domliga ord. Vi vet vilken roll det spelar i klostrens liv. Ibland har lectio kallats munkens huvuduppgift. Dagens bästa tid skall enligt RB avsättas för läsning. Abbo­ten skall vara ”bevandrad i Guds lag, så att han/hon vet hur man hämtar fram nytt och gam­malt (RB 64:9). I den tidiga kyrkan sågs lectio som en sär­skild kallelse för klost­ren och Johannes Chry­sostomos (d. 407) tvingas därför påminna lek­män­­nen om att det också är de­ras kallelse att läsa de he­liga skrifterna. Det senaste konciliet, Vaticanum II, försökte blåsa liv i denna kallelse. Koncilieäderna upp­ma­nar oss att ur Guds ord hämta ”stadga, livskraft och trosstyrka”. De påminner om att ”Kyr­kan vördar de heliga Skrifterna lika mycket som Her­rens egen kropp”.[5] Atha­nasius (d. 373) säger: ”I Skriftens ord möter vi Herren vars närvaro demonerna finner out­härd­lig”. Guds ord är ett nådemedel som rymmer en inneboende kraft. (Matt 13:5-23; Mark 4:26-29)

Syftet med lectio är inte främst kunskap, hur viktig den än är. Vi läser av samma skäl som vi får del av Kristi kropp och blod, för att förvandlas. Vi läser för att bli männi­skor som äls­kar Gud.[6] ”Låt Kristi ord bo hos er i hela sin rikedom och med all sin vishet”, säger aposteln. (Kol 3:16) Ordet har blivit människa för att göra människan delaktig av Kristi sinne. Hans ord läggs i vår mun, för att vi, när tiden är inne, skall kunna förmedla goda och vänliga ord.

Hur blir Guds ord ett gott ord i människans mun?

Vi lär oss inte Guds ord främst för att ha svar på alla frågor. Kanske vinner man en debatt – och sanningen kan kräva att vi tar den striden. Det kan ge oss beundra­re, men också fiender. Såda­na ord läker dock sällan djupa sår, som vår psalmvers sjöng.

En väg har som regel två diken. Om de självutnämnda ”sanningssägarna” finns i det ena diket, så finns de smic­k­rande och inställsamma i det andra, de som bara bekräftar.[7] Den ”vänlige” måste också kun­na förmana. Paulus talar om gåvan att ”trösta och förmana” som om det vore olika sidor av en och samma gåva (Rom 12:8). Bland de andliga barmhärtighetsverken står de två ”verken” bred­vid varandra. Först: ”trös­­ta bedrövade” (2 Kor 1:4); sedan: ”förmana synda­ren”. (Matt 18:15) Också att förmana är ju en vänlighet. Med rätt sinnelag vill förmanaren den and­res bästa.[8] När aposteln Jakob be­skriver visheten räknar han först upp dess ”mjuka” si­dor: Vis­heten är ”fridsam, försynt och foglig, rik på barmhärtighet och goda gärningar”, men söm­löst fortsätter han: ”omutlig och uppriktig”. (Jak 3:17) Det är samma tvåfaldiga enhet när RB talar om brödernas kärlek till abboten. ”Sin abbot skall de älska med uppriktig och ödmjuk kär­lek”. (RB 72:10)

Det ”vänliga” ordet är något mer än inlärda fraser, och något helt annat än tom­ma ord. Orden måste ha täckning, både i de skattkammare vi talat om och i människan själv. Det räcker inte ens med att ha läst orden, kanske många gånger. De måste ju finnas till hands i oväntade si­tua­­tioner, när det inte finns tid till eftertanke.

Hur finns de vänliga och goda orden till hands när de behövs?

Vår Herre ger svaret när han talar om varför trädet bär den frukt det bär. ”Ett gott träd bär ald­rig dålig frukt, inte heller bär ett dåligt träd god frukt. Varje träd känns igen på sin frukt. En god män­niska bär fram det som är gott ur sitt hjärtas goda förråd, och en ond människa bär fram det som är ont ur sitt onda förråd. Hennes mun säger vad hjärtat är fullt av.” (Luk 6:43-45)

Så är det. Vi vet det, när vi tänker efter. De vänliga och goda ord som Benedictus talar om kan inte läras ens med de bästa hjälpmedel, inte ens med den bästa avsikt, om inte människan själv förvandlas inifrån.

Vi märker det när vi misslyckats och tungan har löpt fritt. Vem har inte måst bita sig i tungan? ”Bättre halka på golvet än slinta med tungan”, säger den vise Syrak. (20:18) Vi anar varför Be­­nedic­tus och de monastiska fäderna är så stränga mot de många or­den. ”I mångordigheten kommer du inte att undfly synden”. (RB 6; Ords 10:19) Thomas av Kempis säger: ”Från ett sällskap där det pratats mycket kommer du oftast hem som en sämre människa”. Jakob ägnar nästan ett helt kapitel åt tungans bruk. (Jak 3) Med en annan bild bekräftar han vad Jesus sagt om att god frukt förutsätter ett gott träd. Jakob säger: ”Inte kan samma källsprång ge både sött och bittert vatten”. (Jak 3:11) Det är den ödmjuke brodern som talar ”få och förnuftiga/andli­ga ord”. (RB 7:60)

Det här får inte slå ned modet på oss! Vi har ju inget val. Att bli stum och tiga är inget alter­nativ. Att det är en lång väg till de goda orden är inget skäl att inte ta de steg som finns att ta. Kristus har ingen annan mun än våra munnar. Vi är befallda att förkunna evangeliet för hela skapelsen.

Hur lär vi oss de vänliga och goda ordens konst?

Det grundläggande har vi redan talat om. Regelbunden påfyllning av goda ord genom läsning, bön och gudstjänst. Guds ord och Kyrkans liturgi läser och sjunger in de ”goda och vänliga” orden i våra öron. Trädet vidtar inga ”särskilda” åtgärder för att bära frukt. Vad trädet ”gör” är att med sina rötter söka efter vatten och sedan stå stadigt när det blåser. Att det bär frukt är An­dens verk. För att ha något att säga måste vi själva bli lyssnare. Och, i Marias efterföljd, bevara det vi hört.

Vidare: självrannsakan och botgöring när tungan har talat onda eller tomma ord. Gärna kon­kret bön på morgonen om att de goda orden skall läggas i min mun. Jesus har inte bara befallt sina lär­jung­ar att tala. Han har också befriat dem från bekymmer för vad de skall säga, inte minst när tron an­grips: ”Bekymra er då inte för hur ni skall tala eller vad ni skall säga. Ty i det ögon­blic­ket kommer det ni skall säga att läggas i er mun, och det är inte ni som talar, utan er Fa­ders ande talar ge­nom er”. (Matt 10:19-20) Vi behöver inte ha gått kurs i vältalighet för att våga öppna munnen. Också den väldige och vältalige aposteln Paulus erkänner att han var ”svag och rädd och full av ängslan” när han först trädde upp för församlingen i Korint (1 Kor 2:3). En rad helgon har mer eller mindre saknat skolutbildning, men ändå vågat tala också in­för de mäktiga och lärda. (Katarina av Siena, staretsen Siluan med flera.) De har lärt sig tala ge­nom att lyssna och lyda.

Vad alla behöver är frimodighet. Det grekiska ordet för frimodighet, parräsia, är ett starkt ord. Vi hör det redan i Psaltaren: ”Var frimodig och oförfärad i ditt hjärta”. (Psalt 27:14)

Det gäller också mindre dramatiska möten, kanske högst vardagliga. Det gör skillnad att ha bett till exempel den bön som man ofta ber inför en tide­bön: ”Lägg, Her­re, dina ord i min mun”.

Till slut en kanske speciell situation, som jag tror ändå har betydelse för alla. Tänk er ett möte där jag uppriktigt vill säga ett vänligt och gott ord, kanske till en människa som är i nöd. En förutsättning är att det hos den andre finns beredskap att lyssna. Saknas det, är det oftast me­ningslöst att säga något alls. Erfarenheten bekräftar Jesu varning om att ”kasta pärlor för svi­nen”. (Matt 7:6) Men om det finns öppenhet hos den andre blir ju mitt ansvar stort.

Öken­fäderna tycks ha haft ett gott ord till hands just för den människa som stod fram­för dem.[9] Orsaken var att deras egna hjärtan var rena. De såg klart. De visste vilken medicin som be­höv­­des.

De flesta av oss behöver oftast mera tid och följa en väg där vi först måste se vari problemet består. Grundregeln är att följa ”trestegsmodellen”: Se – bedöma – handla. Inte tvärtom! På basis av en korrekt insikt kan vi göra en bedömning och sedan handla, i detta fall säga ”det goda ordet”.

Det kan betyda, om vi inte ser klart, att vi inte kan eller skall försöka säga något. Då är det bättre att erkänna det, och långt bättre än att gissa eller komma med allmänna fraser. Respek­ten för den andre kräver det, liksom respekten för den egna kallelsen.

Handlar det om ett samtal kan det tvinga fram egen inre bön under samtalets gång, bön om klarsyn och vägledning. ”Lägg, Herre, dina ord i min mun.” Erfaren­heten bekräftar att det ur sådan bön kan födas både klar­syn och ord som inte kommer från oss själva.

Ty de goda och vänliga orden är inte våra egna. De har sin källa i Ordet, vår Herre, som utvalt oss som sina vittnen och lägger sina ord i vår mun. Vilket inte utesluter att de kan formuleras högst personligt. Endast som hans språkrör kan vi utföra de under som vår psalmför­fattare sjöng om: ”Ett vän­ligt ord kan göra under”. Ett tecken på att våra ord kan utföra under­verk är att vi själva inte förstår hur or­den kom i vår mun eller blev till välsignelse. Vilket inte betyder att vi har satt huvudet under ar­men.

Benedictus ord vill göra oss till redskap för något mera än enbart mänsklig vänlighet.

”Ett vänligt ord är bättre än den bästa gåva.”

Br. Ingmar Svanteson OSB

---

[1] Den Svenska Psalmboken, av Konungen gillad och stadfäst år 1937. Psalm 413 v. 1, författad av kyrkoherde Paul Nilsson d. 1951.

[2] På tyska skriver man: ”ein gutes Wort”; på engelska ”a friendly word”.

[3] För en eller ett par generationer sedan kunde man höra ord ur samma källa hos bibel­läsande kristna. De kunde ”ordspråk” utantill, inte minst från Ord­språksbo­ken, och visste att tillämpa dem i olika mänskliga situationer. Ibland slagfärdigt och avslöjan­de, men de hade också vänl­i­ga ord till hands. Ibland såg man ”ordspråken” bakom glas och ram som en tavla vid matbordet, skrivna eller sydda med vackra bok­stäver.

[4] De tidiga munkarna talade om att ”idissla” (lat. ruminare) orden.

[5] Dei Verbum, Konstitutionen om den gudomliga uppenbarelsen, kap. 21.

[6] Johannes Cassianus, Coll 1:7. ”Det rena hjärtat” (Artos) s. 87.

[7] I sin mest förrädiska variant: ”Du duger som du är”.

[8] Söker man efter den latinska översättningen till ordet ”vänlighet” finner man ordet benevolentia. Ordagrant betyder det ”välvilja”, att vilja den andre väl, att vilja det goda för den andre.

[9] De är samlade och finns översatta i de så kallade ”Ökenfädernas tänke­språk”.