Kortpredikan

– Jer 7:23-28 Ps 95:1-2,6-9 Luk 11:14-23 –

”Hör min röst, så vill jag vara er Gud, och ni skall va­­ra mitt folk.”

Mitt i fastetiden, mitt i kakafonin av yttre och inre röster, hör vi pro­­­fe­ten Jeremia förmedla Herrens ord.

Men Herren tvingas konstatera: ”De ville inte höra eller bö­ja sitt öra till mig, utan vandrade ef­­ter sina egna rådslag”.

Den närmaste ”profet” som talar till människan är det egna sam­ve­tet. Den inre rös­t som lågmält men tydligt bjuder oss att gö­ra det goda och av­visa det onda. Rösten kommer inifrån henne själv, men har samtidigt en auk­toritet som står över henne själv.    

Den som dövar och avvisar sitt sam­vete blir, med Jesu ord, ett rike ”i strid med sig själv”. Hon blir fånge i sitt eget hus.

Ett symptom är att hon blir andligt ”stum”. De ord hon talar är tom­­ma. Kanske försvarar hon sig, men ”sanningen är försvun­nen”. ”Det är skillnad på halm och säd.”

Je­sus befriar den stumme ur hans fångenskap. Han förklarar själv vad som sker: ”Om det är med Guds finger jag driver ut demonerna, då har Guds rike nått er”.

Den kraften har vi tillgång till genom Guds ord och bönen. Det är de vapen med vilka vi bevakar ”vår gård”, står på vakt vid hjärtats port mot ”de tomma ordens ande”.

Den som inte lämnar ifrån sig vapnen kan också med erfarenhe­ten bekräfta att ’Guds finger’ är den helige Ande. Hjärtat förvan­d­las till det rike aposteln talar om, fyllt av ”rättfärdighet och frid och gläd­­je i den helige Anden”.

Stumheten bereder plats för ”få och förnuftiga ord”.

Kyrkan firar detta rike i den heliga eukaristin. Kommunikanten tar emot och svarar med sitt förnuftiga ord: ”Amen”. 

”Hör min röst, så vill jag vara er Gud, och ni skall va­ra mitt folk.”