2 Mos 3:1-8a, 13-15 Ps 103:1-4,6-8,11 1 Kor 10:1-6,10-12  Luk 13:1-9

Ut ur vår mänskliga vanmakt – genom omvändelse

Vi lever i krigstider – och Jesus uppmanar till omvändel­se. Världsopinionen är så gott som enig om vem som främst borde omvända sig. Jag behöver inte nämna hans namn. I evangeliet antyds ett fruktansvärt övergrepp av Pilatus i Galileen. Men Je­sus riktar inte sin omvändelsemaning till Pilatus, utan till dem som ställer en fråga till ho­nom. Frågan gällde om de som drabbats var större syndare än andra. Även om Je­sus hade fått frågan om Pilatus brutalitet kunde hans svar ha varit det­sam­ma: ”Om ni inte omvänder er skall ni alla mista livet som de”. Skulle omvändelse rentav vara vik­tigare än alla andra viktiga frågor? Antingen det är krig eller fred i världen. Skulle om­vändel­se vara en fråga på liv och död?    

     Ignatius av Loyola ger ett råd till den som står inför ett viktigt beslut: Handla så som du skulle hand­la i dödens närhet. Det betyder inte, som man kunde tro, att det hela fördystras, utan tvärtom: det ger klarhet, liv och glädje. Samma råd ger Bene­dictus i sin regel när han råder oss att dagligen påminna oss döden och det eviga livet. Det lyfter männi­skan upp till hennes sanna värdighet. Bland alla levande va­relser är det bara människan som kan omvända sig.

     Också de troende, som ju borde veta, påminns om denna omvändelse. Vår moder kyr­­kan kän­ner sina barn. På grund av vår tröghet och glömska visar hon oss varje år ”botens, bönens och barmhärtighetens väg ut ur vår mänsk­li­ga vanmakt”, som vi bad i kollektbönen. Men det började över tusen år tidigare – med en brinnande buske.

Det är Gud som tar initiativet. Han griper in för att rädda sitt folk, som suckar och lider under främmande makter i Egypten. Israels barn hade förlorat sin frihet och bli­vit slavar. Gud har hört deras klagorop, han vet vad de får lida. En plan tar gestalt med Mose som red­skap. Han vaktar får i närheten av Si­nai berg. Då får han se nå­got märk­­ligt. En eldslåga slår upp ur en buske. Mose ser att busken brin­ner; ändå brinner den inte upp. Något gu­dom­ligt lyser fram i nå­got jordiskt. Mose dras till den underba­ra synen, men varnas för att utan vidare komma närmare ”Dra dina skor av dina föt­ter. Ty platsen där du står är helig mark.”

En kultur som inte håller något för heligt blir till slut människofientlig. Ett sam­hälle som tror sig ha rätt att göra allt som tekniken kan göra, också att förgripa sig på själ­va livet, det sam­hället förvandlas till en djungel, där de starkare först sorterar bort el­ler dräper de sva­gas­te och se­dan tar sitt eget liv. Vår förre påve kallade det ”en dö­dens kultur”.

Ljuset i den brinnande busken är vad apostlarna långt senare skulle se i Je­sus från Nasa­ret. I denna männi­ska ser de ett brinnande, gudomligt ljus; ändå för­svinner inte hans mänskliga egenskaper. Långsamt öppnas deras ögon. I hans när­het står de på helig mark. De hör honom sä­ga: ”Jag är vä­gen, sanningen och livet.” De har i synagogan hört vad Mose fick höra som det heliga Gudsnamnet: ”JAG ÄR.” Men denne Gud, upp­­höjd över allt ska­pat, har inte stannat i gudomlig upphöjdhet. Han stiger ner för att befria sitt folk. Och han utför tecken och under genom sin tjänare Mose. Gud le­der sitt folk genom Röda havet. Han in­går förbund med dem och leder dem mot ett eget land, ett frihetens land.

Den brinnande busken är en tydlig förebild till Guds egen brinnande närvaro i Marias son. U­tan tron på Kristi gudomliga väsen och makt stannar allt tal om om­vändelse på den moraliska nivån. Omvänd er, him­mel­riket är nära. Jesus har tänt denna eld på jorden. Genom dop och konfir­mation tar eldslå­gan sin boning i männi­skans innersta.

Men inte automatiskt. Utan omvändelse tänds inte elden på allvar. Jesus säger inte som många predikanter gör idag: ”Du duger som du är. Det räcker med att tro på Guds kärlek.” Mose fick upp­ma­ningen att ta av sig skorna. Vi får uppmaningen att vända om.

Vår moder Kyrkan undervisar både nybörjare och veteraner. Lågan slocknar när den döpte begår en allvar­lig synd. Det nya livet dör. Därför kallas det ”dödssynd”, som måste botas i försoningens sakrament. Men också mindre allvarliga synder och allmän tröghet, gör att elden för en tynande tillvaro. Stegen blir tunga. Knotande och tvivel får lätt tillträde.  

     I samma ärende berättar Jesus liknelsen om fikonträdet, som planterats i en vin­gård. Det bär ingen frukt. Vingårdens ägare vill hugga bort det. ”Varför skall det ta upp mark till ingen nytta?” Men trädgårdsmästaren vädjar och ber för sitt fikonträd, han talar om det med kärlek: ”Her­re, låt det stå kvar ett år till, så skall jag gräva och gödsla. Kanske bär det frukt nästa år. Om inte, kan du hugga bort det.” Det är en tyd­lig bild för Kristus, vår him­melske överste­präst och förebedjare, som vädjar för oss inför Fa­dern. Och hans moder kyrkan handlar i samklang med sin Herre. Hon ger oss fastetiden för att blåsa liv i tynande eldar.

Gräva – för att se tydligare i samvetets mörka hörn och kunna avlägga en upp­riktig påskbikt. Kanske för att upptäcka de underliggande orsaker­na till att vi inte bär frukt och befria från det gnagande dåliga samvetet. Lägga av den last som be­reder väg för synden. Trädgårds­mäs­taren är en bild för Kristus. Egentligen är det han som utför grävarbe­tet. Det är han som genom sin Ande uppenbarar vad synd är. Det är han som avlöser och befriar. Men vi måste tillåta honom att göra det.  

Gödsla – det nya livet behöver näring. Genom läsning, bön och goda gärningar. ”Läs av nöje”, sä­ger den helige Hieronymus. Aposteln talar om att dricka ur en andlig klippa. Men det är en ovanlig klippa, ty den ”följde” folket på vandringen. Apos­teln ta­lar klartext: ”klippan var Kris­tus”. Att lyssna till hans ord är att få liv. ”Lyssna, så får er själ le­va”, sä­ger profeten. Ock­så när vägen går genom prövningar. Men också fram­gång­ar och glädje måste prövas, så att det inte leder till förmätenhet och högmod. Apos­teln säger: ”Den som tror sig stå sta­digt, skall se till att han inte faller.” De and­liga väg­ledarna säger att motgångar bere­der för den bästa frukten, genom tålamod. De sanna botgörarna är de största glädjespridarna och fridstiftarna.  

Den inre omvändelsen kan inte skiljas från den yttre, kärlekens gärningar. Alla tre nämns i kollekt­bönen. Barmhärtigheten börjar hemma, mot de närmaste, mot den som vi har svå­rast med, som vi blundar för och kanske inte ens har bett för. Den fort­sätter till dem som saknar det vi har i överflöd. Fasteoffret går till de hårt drab­bade i Filippinerna. Biskopen har dessutom uppmanat oss att hålla oss beredda att ta emot flyktingar från Ukraina.

Omvändelse är att befrias ur vanmakten och få syn och kraft tillbaka. Mose tänk­te: ”Jag vill betrakta den un­der­ba­ra sy­nen.” Så började det när Gud befriade sitt folk. Så fort­sätter befrielsen när vi vänder oss bort från vårt själviska jag och älskar Herren över allt annat och vår nästa som oss själva.

Elden flam­mar upp på nytt. Vi ser den på al­taret i den heliga eukaris­tin. Hjär­tat vid­gar sig och blir brinnande.

Amen.