Jer 1:4-5, 17-19 Ps 71:1-3,5-6ab,15ab,17 1 Kor 12:31-13:13  Luk 4:21-30

Tänk om någon kunde säga sanningen!

Behovet av tillförlitlig information växer. Världen tycks fylld av falsk information och lögner. Vem önskar inte en röst som vi kan lita på? Tänk om någon kunde säga san­ningen! Problemet är bara att när en sann profet tar till orda så blir han oftast avvi­sad. Vi hörde det både i första läsningen och i evan­geliet. Profeten Jere­mia utvaldes till profet redan i mo­derlivet, men hans eget folk skulle avvisa och stå emot honom. Han måste bli som en järnpela­re och en kopparmur mot hela landet, mot både kung­ar, präs­ter och hela fol­ket. Sam­ma mot­stånd möter Je­sus när han pre­dikar i sin hem­stad Nasaret. Det bör­jar med att alla pri­sar ho­nom, men slutar med att alla blir ursin­niga. De driver honom ut ur sta­den för att störta honom ner för en brant. Redan i bör­jan av evange­liet får vi en förvarning om hur Jesu liv kommer att sluta. Han fördes ut ur staden för att kors­fästas.

    Men hur är det då med den andra läsning­en? Kärlekens höga visa blir väl inte av­vi­sad? Det stämmer, åtminstone till en början. Det är en glädje att läsa och höra den. Den väcker fas­cination. Nå­got vaknar till liv i människan, antingen hon är troende el­ler inte. Så borde det vara! Så är livet tänkt! Det be­hövs inga argument. Kärleken är sin egen motivering. Un­gefär som glädjen och skön­he­ten. Ändå är det inte flummigt eller ro­man­tiskt. Apos­­­telns tanke är glas­klar. Han går steg för steg, från det kända till det o­kända.

    Han säger först: kärleken är ”tålmodig och god”. Sedan får han svårt att finna ord för att beskriva kärleken. Han tving­as gå en omväg. Han säger vad kärleken inte är. Det påminner om den teologi som föredrar att tala om vad Gud inte är, efter­som det är så mycket svårare att säga vad Gud är. Paulus säger om kärleken: den är inte strids­lysten, inte skryt­sam, inte upp­blåst, inte självisk, kärleken brusar inte upp, den vill ingen något ont. Var och en kan använda detta som en spegel för att jäm­föra sig med originalet, hur livet är tänkt. Det blir en biktspegel.

Inte heller handlar det om känslor. Kärleken är inte blind. Den ”gläds med sanning­en”. Så går aposteln ännu ett steg. Kärleken bär allt. Den uthärdar allt. Här bör­­jar många tve­ka eller und­ra. Är det så krävande att äls­ka?

I Nasaret påminner Jesus sina ju­diska landsmän om att Guds kärlek går ut­över de ju­dis­ka grän­serna. Änkan i Sa­refat nära Sidon och Naaman i Syrien fick hjälp, me­­­­­dan ju­darna, Guds utvalda folk, led nöd. De blir ursin­niga.

Människan känner igen den häftiga reaktionen hos sig när hon utsätts för orätt eller kränkningar: ’Nej, nu får det vara nog! Det här utsätter jag mig inte för!’ I Bergspre­dikan upp­­manar oss Jesus att inte bara äls­ka bröder och vän­ner, utan också fiender och dem som har så­rat och kränkt oss. Kär­le­ken ut­här­dar allt, sade Paulus. I teorin och den from­ma tanken vill man kanske instämma. Men i prakti­ken? Det är då män­ni­skan frestas att sluta lyss­na. Att dra en gräns för vad hon vill höra. Och riskera att missa själva po­ängen.

    Det aposteln beskriver är något ut­över den egna förmågan. Inte bara en dröm eller en vacker tanke om kärleken. I apostelns beskrivning av kärleken skymtar en person fram, någon som visat kärleken för honom, den Herre som han tidi­gare förföljde, men som övervann hans hat. Den Herre som själv bar allt och uthärda­de allt. För vår skull. Or­det kärlek i kärlekens höga visa kan bytas ut mot namnet Jesus. En annan apostel säger: ”Vi har lärt känna kärleken och tror på den”

    Den som erfarit denna kärlek kan inte själ­v förblir oförändrad, rentav lägger hän­der­na i knät. Kärleken är ömsesidig. Kärle­ken söker gen­svar. Den kärlek som Gud visar oss i Jesus är inte fullbordad innan vi har tagit emot den och be­sva­rat den. Sam­­ti­digt är vi helt beroende av den. Vi älskar där­för att han först har älskat oss. ”U­tan mig kan ni ingenting göra.”

Aposteln talar om att växa, att lämna barnstadiet och söka den vuxna mognaden.

”Se­dan jag blev vuxen har jag lagt bort det barnsliga”, säger han. Barnet kan inte låta bli att ge efter för si­na emotionella behov. Långsamt får det lära sig att styra och dis­ci­pli­nera sådant, som an­nars skulle växa vilt. I kärlekens skola får människan lära sig att hon inte behöver ge efter för irri­tation och ilska, för självömkan och avundsjuka. Vi har inga skyldigheter mot vår kött­sliga natur, säger aposteln på ett annat ställe. Inte främst för att lagen kräver eller för­bjuder, utan för att kärleken är ingjuten i våra hjär­tan. Det finns en väg som är öppnad för människan. Vägen tillsammans med Jesus.

 Cistercienserna talar om kärlekens skola, schola caritatis. ”Ingenting hårt och ing­enting tungt är det”, säger den helige Benedictus. Även om det kan kräva ”lite sträng­het för att ut­rota fel och bevara kärleken”. Ty samtidigt handlar det om att ta emot allt­mer av en gåva som ges oss. Någon frågade: ”Är det svårt att älska?” Han fick sva­ret: ”Inte för den som gör det”. Hindren finns i människans ovilja att älska, åtmins­tone inte mer än till en viss gräns. Det märks i den som knotar och aldrig är nöjd. ”Lär av mig”, säger Jesus, ”som har ett milt och saktmodigt hjärta”. Det är i den skolan vi upptäcker att hans ok är milt och hans bör­da lätt. På den vägen lär man inte bara känna sina egna gränser, utan också Herrens obegräns­a­de kärlek. Men det är en­dast den ödmjuke som upptäcker det. Den som tror och hoppas på Guds barmhärti­ga kärlek.

Inte ens när folket, som Jeremia förgäves predikade för, fördes bort i fångenskap inte ens då var det slut med Guds plan för sitt folk. Inte ens när människor­na i Na­saret avvisar Jesus tar hans kärle­k slut. Han ”fortsätter sin väg”, står det. Han fort­sätter den väg som full­bor­das på kor­set. Det är den kärle­ken som uthärdar allt. Det är inför den kärleken som mänsklighetens framtid avgörs. Det är av den kärleken vi en gång skall dömas. För att få se kärleken ansikte mot ansikte.

Amen.