– 1 Joh 4:7-10 Ps 72:1-4b,7-8 Mark 6:34-44 –

”Gud är kärlek.”

Kärleken börjar inte hos människan. Den har sin källa hos Gud. Män­ni­skan har Gud att tacka för sin existens. Han ville henne för att han äls­kade henne. Han älskar henne för att han är kärlek.

Vi vet hur människans förråd att älska är begränsat. Men Gud fortsätter att älska henne. Vi ser det i Jesu medlidande med de hungran­de, med dem som är som får utan herde.

Hans apostel formulerar det: ”Detta är kärleken: Inte att vi har älskat Gud utan att han har älskat oss och sänt sin son som förso­ningsoffer för våra syn­der.”

Vi äter frukterna av denna kärlek i Guds ord och i varje eukaristi. Män­ni­skans kärlek är ett svar på Guds kärlek.

En bysantinsk ikon visar Kris­tus på sin tron. Han utstrålar sin kär­leks ljus. De välsignade ser mot detta ljus och blir själva lysande. ”Vi älskar därför att han först har älskat oss.”

De som är vända mot kärlekens ljus har sin glädje i att själ­va utföra kärlekens handlingar. Och när de lurats av mörkret skyn­dar de sig att vända (sig) om.

De fördömda står med ryggen mot ljuset och be­­fin­ner sig där­med i mörker. De fö­re­drar något skapat fram­­för den kärlek som utgår från Kristus.

Orsaken till deras andliga mörker ligger hos dem själva och bara hos dem. Gud förblir kärlek.

Den humanistiska tron på människans egen innebo­ende godhet rym­mer en viktig sanning, men den bortser från ondskans realitet och män­niskans svaghet. Den blir fröet till stor besvikelse. Utan botemedel slu­tar den i evig död.

Gud förblir kärlek. Han frågar efter och söker män­niskan. Han upp­ma­nar sin kyrka att ”ge människorna något att äta”. Hon förkun­nar out­tröttligt Guds kärlek. ­Men Gud begår inte våld på män­­ni­skans fri­het.

Jesus säger: ”Utan mig kan ni ingenting göra. Förbli i min kärlek”.