– 1 Joh 2:29-3:6 Ps 98:1,4-6 Joh 1:29-34  –

”Den som förblir i honom syndar inte.”

Det är lätt att huka sig när man hör detta. Men det är inte ett högt mo­ra­liskt ideal. Johannes formulerar en verklighet.

Att ”förbli” i Jesus är att leva i sitt dop, att vara skyddad av ho­nom som har döpt oss med helig Ande. 

Det finns ingen naturnödvändighet i att synda, trots att det sker så ofta. Allra minst när det gäller en allvarlig synd.

Den som syndar måste först ”lämna” Jesus. ”Den som syndar känner honom inte”. Att ”känna” betyder att ”ha gemenskap med”. Att ”inte kän­na honom” betyder att lämna gemenskapen med honom. Att sluta ögo­nen för ljuset och gå in i halvdunklet. Ett tecken på det är att bönen tyst­nar.

Syndaren ger rum för vad erfarenheten kal­­lar ”tillfäl­len till synd”, plat­ser, bilder, umgänge eller tankar som fres­tar till synd.

Syndaren har ”dragit sig undan”, som Be­ne­dictus säger i regelprolo­gens avslutning. Onda tan­kar tar över och män­niskan faller för frestel­sen. Hon har själv lämnat ifrån sig de verktyg den döpte har till förfogande.

Vi ber, håller oss vakna och håller ut i kampen för att för­bli i honom. Det sker i tro. ”Bli kvar i mig, så blir jag kvar i er”, säger Herren.   

Det sker inte bara för att undvika synden. Det sker i den tro som över­går i hopp. ”Var och en som har detta hopp till honom renar sig själv liksom han är ren.”

Det öppnar för förvandlingen. Vi medi­terar för att bli seende, för att bli kontemplativa.

Mönstret ser vi i den heliga eukaristin, där kyrkan, själv un­dervisad av profeten, säger: ”Se Guds lamm, som borttager värl­dens synd”.

Att kommunicera är att skyddas, att stärkas i gemenskapen med Her­ren och att förvandlas av honom som vi får del av.

”Den som förblir i honom syndar inte.”