– Jes 40:1-11 Ps 96:1-3,10ac,11-13 Matt 18:12-14 –
”Trösta, trösta mitt folk!”
Den helige Ambrosius, biskop i Milano på 300-talet, var utbildad i konsten att tala. Som predikant och hymndiktare ställde han sin gåva i Kyrkans tjänst. Somliga av hans hymner sjungs fortfarande,
Ambrosius säger att predikan och undervisning skall framföras med ”behagliga ord”, så att det är ”ljuvligt för folket att höra, så att det villigt följer” herdens röst. Augustinus hade hjälp av hans predikan.
Judarna i den babyloniska fångenskapen fick höra tröstande ord. 70 år hade gått och misströstan var djup. Den andra delen av Jesajaboken, kapitel 40-55, har kallats ”Tröstens bok”.
Folket får höra att de skall få återvända och bygga upp Jerusalem på nytt. Gud hade inte övergett sitt folk, trots att templet hade förstörts.
Vad behöver vi mera höra, när vi ser en människoförnedring och kulturförstörelse som ingen trodde var möjlig?
Hos profeten hör vi ursprunget till adventstidens sånger och psalmer. Bered väg… Dotter Sion… Hosianna! De väcker fortfarande hopp, rentav mer än julens sånger, som ju förutsätter större tro.
Sion kallas ”glädjens budbärarinna”. Hon skall förkunna Herrens ankomst i glans och härlighet, men ännu mera i barmhärtighet. Som en herde för han sin hjord i bet. Han bär dem på sina armar. Han letar efter det bortkomna fåret som funnes det bara detta enda.
”Trösta, trösta mitt folk!” – Trots risken att trösten lätt missbrukas, trots det förkunnar Guds ord tröst och mild barmhärtighet.
De falska profeterna förkunnar bara tröst, att ”allt står väl till”. Folket förblir sovande. Men de sanna profeterna vet att människan inte bara behöver väckas. När hon vaknat och vågar se, är hennes behov av tröst verkligt.
Låt oss be om sanna profeter. Om sanna tröstare.
”Trösta, trösta mitt folk!”
