Jes 50:5-9a  Ps 116:1-9 Jak 2:14-18  Mark 8:27-35

Kom till ro, min själ

Vi hörde den maningen i responsoriepsalmen. ”Kom till ro, min själ!” Vem vill inte höra en sådan maning? Alla människor vill leva i frid. Det är så vi är skapade. Men männi­skan har genom arvsynden förlorat sin djupaste ro. Och om hon finner den, tappar hon den lätt på nytt. En äldre översättning lyder: ”Vänd nu åter till din ro, min själ”.

    Friden har, som vi vet, många sabotörer. Benedictus gör en lång lista på vad som också kan finnas i klostret: ”avund, gräl, förtal, rivalitet, tvedräkt och oordning”. Allra värst är ofriden i det egna hjärtat. Ofta kal­lad ångest. Som inledning till klosterlivet och allt kristet liv hör vi: ”Sök friden och sträva efter den”. Men den friden kan inte köpas i värl­dens butiker. Inte heller i kyrkan är det alla som finner den.

    Friden är en gudomlig gåva, varigenom allt i människan kommer på rätt plats. Au­gustinus talar om den ro som växer ur den goda ordningen, tranquillitas ordinis. Det kan gälla för­hållan­det mellan tro och gärningar. Friden är inte passivitet och motsäger inte vad aposteln Jakob säger i andra läs­ning­en: ”Tron utan gärningar är död.” Det är nämligen inte vilka gärningar som helst. Först hör vi aposteln säga: ”Vi­sa mig din tro utan gärning­ar”. Det är den döda tron. Men så fortsätter han: ”jag skall med mina gär­ning­ar visa dig min tro”. Han hän­visar inte bara till sina gärningar. Det är så moralis­ten och farisén i oss gör. Den som ger sig själv godkänt och ser sig själv som bättre än andra. Det är vad farisén i temp­let gjor­de, när han jämförde sig med publikanen. Han hänvisade till sin kyrkogång, sin bön, sin fasta och sina allmosor. Allt är ju goda gärningar, ändå är det något som inte stämmer. Gör inte Jakob detsamma när han hänvisar till sina ”gärning­ar”? Nej, gärningar­na finns där, men dessa vittnar om hans tro. ”Jag skall med mina gärningar visa dig min tro.” Paulus bekräftar det. Han säger fri­mo­digt att han ar­betat mer än de flesta, men så tillägger han: ”fast inte jag själv, utan Guds nåd som har varit med mig”. Här finns hem­ligheten! Han vittnar om en fri­modig­het som rinner fram ur fridens gåva. Han vet att allt är en gåva, att allt häng­er på tron och nå­den. Det är denna nåd som samverkar med viljan och tar sig uttryck i kärlekens gärning­ar. Ofta omedvetet, men ibland behövs en påminnelse. De fattiga har ju ingen semester. Sådana gärningar sprider frid.  

    Ingen behöver tappa modet. Inte ens Petrus hade nått dit i dagens evangelium, trots hans goda bekännelse till Jesus som Messias. Det är trons innehåll. Det är grunden. Men den sitter ännu mest i huvudet hos Petrus. Hans tankar och ambi­tioner är fort­farande hans egna. Jesus säger att hans tankar är ”människors tankar, inte Guds”. Petrus avslöjar sig när han erbjuder sig som rådgivare och för­söker hindra Jesus att gå lidandets och korsets väg. Han tänkte sig förmodligen en framtid som minister i en framgångsrik kyrka. Men Jesus avvisar förslaget, och det med skärpa. ”Håll dig på din plats, Satan.” Petrus skall inte gå framför Jesus och visa honom vä­gen. Han skall gå bakom honom och följa sin Herre. Därför måste de egna ambi­tio­nerna och tankarna ersättas av tro och efterföljelse. Det är det en­da som bär frukt, det enda som leder till frid. Det är detta Jakob syftar på när han säger att hans gär­ningar vittnar om hans tro.

    Det var den väg som Jesus gick när han lät sig skymfas och bespottas, lida och dö, för att på tredje dagen öppna vägen till ett nytt liv. Responsoriepsalmen vittnar om hur det kan kännas och se ut innan friden är given: ”Dödens band omvärvde mig och dödsrikets ång­est grep mig, jag kom i nöd och be­drövelse”. Det var vad Jesus er­for i sitt lidande. Petrus fick en första erfarenhet av det efter sin förnekelse, när han gick ut i mörkret och grät. Det är vad den erfar som låter Guds Ande avslöja dubbel­spel och högmod i hjärtat. Den insikten behövs för att ”mista sitt liv”, som Jesus sä­ger. Det är vägen till frid.

    Det är då det avgörande händer. Det var ur dödsriket som Jesus uppstod. Det var det som hade hänt med Petrus när han mötte Jesus efter uppståndelsen och upprik­tigt kunde säga att han älskade sin Herre. Det är då han kan sjunga det vi gjor­de i res­pon­soriepsalmen: ”Jag var i döds­­­riket och han frälste mig”. Det är då han kan in­stämma i psalmistens ord: ”Jag har Herren kär, ty han hör mina böner”. Då går det hisnande löftet i uppfyllelse: ”Kom till ro, min själ!”. Det är det nya livets frid, i hjärtat. Där får lärjungen skydd för alla fiender, både från onda tan­kar och yttre angrepp. Hans ansikte blir enligt pro­feten hårt som flinta. Han kan frimodigt avvisa anfäktelser om sig själv som ett hopplöst fall: ”Vem vill vara min anklagare? Se, Herren, Herren hjälper mig, vem kan då döma mig skyldig?” Bedjaren som dränkt sin säng med gråt kan trotsigt säga: ”Gå bort från mig ogärningsmän, Herren har hört min gråt”. Paulus vittnar med en oerhörd frimo­dighet: ”Ingen kraft i höjden eller i djupet skall kunna skil­ja oss från Guds kärlek i Kris­tus Jesus, vår Herre”.

    Det betyder inte dispens från fortsatt vaksamhet och trohet, men nu känner lär­jung­­­en vägen till friden. När han på nytt förlorat den söker han den före allt annat.

    I varje euka­risti hör vi Jesu ord: ”Min frid ger jag er”, frukten av hans död och upp­ståndelse. Orden bekräftas av den gåva vi tar emot. Den gåvan säger: ”Kom till ro, min själ!”   

    Amen.