Kortpredikan

– Kol 3:12-17 Ps 150:1-6 Luk 6:27-38 –

Dagens läsningar målar två bilder, men med olika färger. Paulus målar med varma och milda färger. Jesus målar med ett intensivare ljus, svårare att både förstå och uthärda.

Skall hustrun som miss­hand­las vända andra kinden till? Skall kri­minali­tet och våld ta över våra gator? Skall man inte få läsa i still­het ens på bibliotek? Måste inte abboten utrota felen i klostret, även om nåd skall gå före rätt?

Evangeliet kan ro­mantiseras och förlora sin kraft, men nå­got i oss anar att bilderna är målade med ett gudomligt ljus. Ock­så den sekulära människan kan citera ordet om att ”vän­da andra kinden till”. Även om somliga gör det med ironi, är det många som gör det med respekt och vördnad, som om de anade att ’så är livet tänkt’.

Evangeliet låter oss ana konturerna av dem som älskar sina fien­der, som ger utan gräns, som inte lönar ont med ont. De verkar ha befriats ur ondskans ekorrhjul. Finns det sådan befrielse?

Paulus målar bilden av dem som är vänliga, milda, tålmo­diga, för­­­­dragsamma, förlåtande. Något tycks ha hänt med dem, i deras hjärtan.

De har blivit vad evangeliet kallade ”den Högs­tes sö­ner”, barn till en barmhärtig Fader.

Paulus antyder orsaken. De har fått frid i sina hjärtan. Kristi ord bor hos dem, i ”psalmer, hym­ner och andlig sång i kraft av nå­den”. Allt vad de gör sker i Jesu namn.

Det är dessa som hindrar världen att gå under.

Erfarenheten säger att de kämpar en svår kamp. Men kampen är an­norlunda än vad vi lätt tänker oss. De är glada och har frid. De lå­ter sig förvandlas.

De lever vad kyrkan firar i den heliga eukaristin.