– 1 Thess 4:1-8 Ps 97:1-2a,5-6,10-112 Matt 25:1-13 –

På den heliga Monicas dag hör vi aposteln uppmana de kristna i Thes­salonike att ”hålla sin kropp i helgd och inte utelämna den åt lidelser och begär som hedningarna, som inte känner Gud”.

Det är en träffande beskrivning av den heliga Monicas´ son den helige Augusti­nus före hans omvän­del­se. Han levde i många år med en kvin­na och kunde inte tänka sig att avstå från samlivet, trots att han med sitt för­nuft hade förts till kristen övertygelse. Hans kamp för att över­vin­na sina kropps­liga begär blev lång och hård.

Men under hela tiden hade han hjälp av sin mor, som snarast ”för­följde” sonen med sina förböner. Augustinus själv var övertygad om att Moni­cas för­böner spelade en avgörande roll för hans omvän­del­­se. 

”Gud, de sörj­an­des tröstare, du tog emot den heliga Moni­cas tå­rar…”, bad vi i kollektbönen.

Gud har många sätt att dra sina barn till sig. Ett av de starkaste är and­ras förböner. Cassianus säger att förbönen ”gäller dem som genom överlåtelse har kommit nära fullkomlighet”. Det är därför vi ber om hel­gonens förbön.

Förbön är en del av varje kristens bön. Det börjar redan när barnet lär sig be. Men det finns en väg, en tillväxt i förbönen, som kräver uthållig­het och är en väg till helighet. Je­sus säger: ”Håll er därför vak­na”. Apo­s­teln säger: ”Ni skall bli heliga”.

Förbönen rymmer mera kraft än vi ofta tänker oss. Vi ser det i kyr­kans förbön i den heliga eukaristin. I den tidiga kyrkans eukaristi kallades den ”de troendes bön”, oratio fidelium, som de odöpta inte fick delta i. Uppdraget och kraften ges i dopet.

I varje euka­ris­tisk bön ingår förbön. Den som ber prästen att fira en mässa med en särskild intention, oftast för en person, vittnar om sam­ma insikt. De troende vill komma ”så nära” kraft­källan som möjligt.

Men samma trons kraft som vi tar emot i eukaristin är också den en­skildes personliga kallelse, inte minst genom förbön.   

I varje eukaristi frambär vi oss själva för att Her­ren skall ta oss i besitt­ning med sin kropp och sin An­­de. Det fortsätter i den personliga förbö­nen.

Låt oss inte underskatta förbönens kraft.