– 2 Kor 6:1-10 Ps 98:1-4 Matt 5:38-42 –

”Vänd andra kinden till!”

Jesu uppmaning kan bli ett problem om det används utan urskiljning. Det vore till exempel grymt att utan vidare uppmana den som mobbas att bara acceptera allt.

Uppmaningen ingår i bergspredikan, som beskriver det nya li­vets lag i Kris­ti ef­terföljd.

Paulus vittnar om detta nya liv när han säger om sig själv: ”Jag är tuktad men inte till döds, plågad men alltid glad. Jag är fattig men gör många ri­ka”. Det är inte av uppgiven svaghet som han ”vänder andra kinden till”, utan av rätt använd styrka.

Cassianus säger att ”den andra kinden” finns i det inre. Där lär sig lärjungen att ”uthärda allt”. Där växer kraften och vil­ligheten att bejaka orätten som han utsätts för, i Kristi efterföljd och med hans kraft.

Det som hänvisar till sin svaghet bör rannsaka sig. Vill jag följa min Herre när detta är priset? Har jag ens bett om kraft att kunna göra det?

Gud säger genom profeten: ”När stunden var inne bön­hörde jag dig.” Genom bönhörelsen kan aposteln säga: ”Allt förmår jag genom honom som ger mig kraft.”

Hela hans liv har förvandlats till bönhörelse.

Han är indragen i en ständig kraftöverföring, ett kontinuerligt utbyte. Han ber och han får. Han ger och fortsätter att be.

Det ställer krav på honom själv som tjänare i kyrkan. ”Ingen skall kun­na an­mär­ka på min tjänst”. Han kan berätta om ”vad han duger till” utan att bli hög­modig. Det han gör är ytterst en gåva som han har fått.

Aposteln vet att någon annan lever i honom.

Han kan säga: ”Jag är fattig men gör många rika”.

Mönstret blir tydligt i den heliga eukaristin, som är både offer och gåva. Kristi offer och gåva, för att vi skall bli detsamma, bedjande motta­ga­re och bön­hör­da givare.

Mästaren säger: ”Om någon slår dig på högra kinden, så vänd också den andra mot honom.”