– Apg 4:32-37 Ps 93:1-2,5 Joh 3:7b-15 –

”Ett hjärta och en själ; de hade allt gemensamt.”

Så beskriver Lukas den första kristna församlingen. Frukten av Kristi uppstån­delse, förverkligad av den helige Ande.

Inte bara den en­skilde, utan också gemenskapen föds på nytt genom den he­lige Ande.

”Var inte förvånad”, säger Jesus till Nikodemos, och jämför Anden med vin­den som blåser vart den vill. Mänskliga ob­servationer kan inte se varifrån den kom­­mer eller vart den far.

Det man såg var att de troende ställde alla sina ägodelar och talanger till ge­menskapens disposition.

Vi vet hur sträng Benedictus är mot ”privategendom”. Inte ens en duktig hant­verkare får utveckla en egen ”nisch”.

Det går inte att mäta Andens verk med vanliga instrument, men Anden känns igen på doften. Man märker vilken glädje det sprider, när gåvorna ställs i ge­menskapens tjänst. Medan avunden sprider dålig lukt och mås­te sättas på svältkost.

När avund och konkurrens dött svältdöden upptäcker man att de and­ras gåvor är allas egendom. Jag får glädja mig över den andres gåvor. De är ju också mina. Lika fattig som den avundsjuke blir, lika rik blir den som ersätter egen­kärlek med kärlek till det gemensamma.

Till­gången till den nya födelsen öppnar sig när egenkärleken dödas och er­sätts av det vi kallar överlå­tel­se.

Påven Martin I (d. 656) gav sitt liv för tron på att Jesus hade en äkta mänsklig vilja. Kejsaren försökte av politiska skäl tvinga fram en heretisk kompro­miss­formel, den s.k. mono­tele­tismen, som menade att Jesus bara hade en vilja, den gudomli­ga.

Påven förstod att här fanns inget utrymme för kom­promisser. Om Je­sus inte hade en mänsklig vilja som vi, blir det meningslöst att upp­ma­na oss till över­låtelse och ef­terföljelse. Överlåtelse och efterföljelse efterfrågar vår vilja.

I den heliga eukaristin förenar vi oss med Kristi överlåtelse och offer, och upp­täcker den gu­domliga hjälpen, den heli­ge Ande.

Vi upptäcker gemenskapens rikedom och smakar dess glädje, både i den kon­kreta gemenskapen och i den stora, över alla gränser och tider, ”de heligas ge­menskap”.

”Ett hjärta och en själ; de hade allt gemensamt.”