Apg 4:32-35  Ps 118:1-418,22-24 1 Joh 5:1-6  Joh 20:19-31

Trons tillbedjan i ande och sanning

Vi har firat påsk, festernas fest och högtidernas högtid. De räddhåga­de lär­jungarna för­vand­lades. ”Med stor kraft frambar apostlarna vittnesbördet om att Herren Jesus hade upp­stått.” Deras frimo­di­ga uppträdande vore obe­griplig om inte något avgörande hade ägt rum. Den tron behövs i en tid som någon kallade ”ny­hednisk”. Här räcker det inte med kon­­ven­tionell och halvljum­men tro. Utan uppståndelsen blir kristendomen en religion bland andra, som ett påsk­ljus – utan låga. I andra läsningen hör­de vi frågan: ”Vem kan besegra världen utan den som tror att Jesus är Guds son?

    Det är den tron som Tomas bekänner. Därmed nås höjdpunkten i Johannesevangeliet. En båge slås mellan evangeliets första kapitel om ”Ordet” som ”blev kött”, och honom som To­mas be­kän­ner med orden: ”Min Herre och min Gud”. I sitt brev säger Johannes: ”Detta är den seger som har övervunnit världen, vår tro”.

    Johannes berättar i två avsnitt vad som hände apostlarna. Båda händelserna sker på en söndag och båda liknar en gudstjänst. Jesus kommer och står mitt ibland apostlarna och sä­ger det vi hör i varje mäs­sa: ”Frid åt er alla”. Han visar dem sina händer och sin sida och lärjungarna fylls av glädje. Det är den glädje han utlovat när han talade om en kvinna som skall föda barn. Först har hon det svårt, men sedan, när hon har fött sitt barn minns hon inte längre sina plågor i glädjen över sitt nyfödda barn. Jesus sade det i förväg till sina lär­jungar: ”Nu har också ni det svårt. Men jag skall se er igen, och då skall ni glädjas, och ing­en skall ta er glädje ifrån er”. Det är den glädjen som nu fyller lärjungarna.

    I ord och handling bygger han sin heliga och apostoliska Kyrka. Han säger: ”Som Fa­dern har sänt mig sänder jag er”. Jesus har i Johannesevangeliet grundligt undervisat om sin relation till Fadern. Samma relation byggs nu in i den apostoliska kyrkan. Apostlarna får den fullmakt som Sonen hade, att förlåta och binda i synd. Det endast Gud kunde göra, att förlåta synder, det gjorde Jesus. Vi vet hur de skrift­lärda reagerade: ”Vem kan förlåta syn­der utom Gud allena?” Nu ger han den fullmakten vidare till sina apostlar och deras efter­följare. Och dessutom fullmakten att binda den som framhärdar i synd och vägrar att lyda den apostoliska tron. Jesu gudomliga kraft är närvarande i hans apostoliska Kyrka.

    Det är ingen kall mekanik. Jesus andas på sina apostlar. Det är Johannes sätt att be­skri­­va de tungor av eld som enligt Lukas kom över kyrkan den första pingstdagen. Jesus andas in sin Ande i sina lärjungar. Det är vad Gud gjorde när han i begynnelsen formade människan av stoft och blåste in sin livsande i henne. Så blev hon en levande varelse. Det livet skadades genom synden och människan hemföll åt den andliga död som skilde hen­ne från Gud, sig själv och sin nästa. Nu skapas hon på nytt. Jesus har kommit för att vi skall ha liv, och liv i över­flöd. Gång på gång hör vi det i Johan­nes­evangeliet. Dagens av­snitt och hela Johannesevangeliet summeras med orden: ”för att ni genom tron skall ha liv i hans namn”.  

    Men Tomas var inte med när detta hände. Det som händer honom en vecka senare hän­­­­­der för vår skull, alla vi som inte var med. Vi har mera hjälp av Tomas, än av de andra. Det är ju så Jesus avslu­tar sina ord till Tomas: ”Saliga de som inte ser men ändå tror”.

    Båda gångerna liknar en gudstjänst. Jesus är mitt ibland sina lär­jungar och ger dem sin frid. Allt sker i den helige Ande och kulminerar i Tomas bekännelse och tillbedjan, en guds­tjänst i Ande och Sanning. Också det har föregripits i Johan­nesevangeliet. I Jesu samtal med den samariska kvinnan talar Jesus om tillbedjan i Ande och sanning. Här förverkligas det när Jesus visar lärjungarna sina händer och sin sida, den sida ur vilken det rann fram blod och vatten. Det är Johannes sätt att beskriva kyr­kans födelse och framväxt, upprepat och bekräftat särskilt i kyrkans dop och eukaristi. Det nya livet förnyas i påskens hemlig­het. Kollektbönen uttrycker gåvan så: ”vår helighet som döpta, vårt nya liv i Anden, vår vär­dighet som vunnits med Kristi dyrbara blod”. Det är denna tro som övervinner världen.

    Jesus vänder sig direkt till Tomas, som om han var den ende i hela skaran. Han söker efter honom som efter det förlorade fåret. To­mas får inte något billigt svar. Inte heller nå­gon him­melsk vision. Han får se de händer som ge­nomborrats av spikar och den sida som ge­nom­­stungits av ett spjut. ”Genom hans sår blir vi helade”, hade ju profeten sagt. Det gäller ock­så tvivelsjukan. Tvivlet sträcker sig efter tron. Som Tomas, när han inte gav sig. Hans bekännelse är samtidigt en gåva. Tomas vilja att tro fullbordas av den tro som Herren ger honom genom sin Ande. ”Saliga de som inte har sett men ändå tror”.

    Låt oss be om tro, fira gudstjänst i Ande och Sanning, och med Tomas säga och be­känna: ”Min Herre och min Gud”.

    Amen.