LÅNGFREDAGEN Gudstjänsten till åminnelse av Herrens lidande

Jes 52:13-53:12 Ps 31:2,6,12-13,15-17,25 Heb 4:14-16;5:7-9 Joh 18:1-19:42

Ljuset i mörkret och vad som hindrar oss att se det

I Johannespassionen skymtar det fram stråk av ljus, trots allt mörker. Johannes berättar inte om en förlorare, trots att huvudpersonen mister livet. Han berättar om någon som fullbordar sitt liv. Je­sus tas inte till fånga. Han går själv ut till dem som söker honom med lyktor, facklor och vapen. Det är dessa som faller till mar­ken. En förövning till påskmorgonen, där vak­terna vid graven skall falla till mar­ken när ängeln rullar undan stenen. Också i sam­­talet med Pi­la­tus skymtar ljuset fram. Det är inte Jesus som är maktlös, utan Pilatus. Han får inget grepp om denne fånge. Som hämnd på judarna låter han sätta upp ett an­slag på korset: ”Jesus från Na­sa­­ret, judarnas konung.” Herren låter Pila­tus förkunna san­ningen på otaliga kors genom histo­rien. Också i detaljerna skymtar ljuset fram. Den korsfästes kläder blir inte sönderskur­na. I stället uppfylls skrif­terna. ”De delade mina klä­­­­der mellan sig och kasta­de lott om min kläd­nad.” Vi hörde det redan igår kväll när altaret kläd­des av. Inte heller när de kommer för att krossa de korsfästas ben och påskyn­da deras döende. Soldaterna kommer för sent. När de kommer till Jesus har han själv överläm­nat sin ande.

      Vi vet att Johannes har skrivit sitt evangelium i ljuset från uppstån­del­sen. Men redan lidandet och upphö­jelsen på korset är ett förhärligande. Vi vet att man in­te får ”hoppa över” korset. Då blir upp­stån­delsen tömd på sin kraft och förminskas till ett vagt hopp om livets se­ger över döden. Då ser vi inte det ljus som övervunnit mörkret. Vi måste leva oss in i och upptäcka vår delaktighet i Jesu lidande och kors.

       Redan profeten Jesaja i första läsningen ser det. ”Det var våra smärtor han bar. Han var sar­gad för våra överträdelsers skull”. Det är våra synder som orsakar hans lidande. Då kan Jesaja också säga: ”Genom hans sår blir vi hel­ade”. Den hisnande korsgudstjänsten som vi firar nu be­höver hjälp av den konkreta korsvägsandakten. I en av dem, skriven av Paul Clau­del, känner för­fattaren igen sig själv i det som händer Jesus. När domen faller över Jesus tänker han: ”Det är över nu. Människan har ställt Gud inför rätta och dömt honom. För att bli av med honom.” Korset är ju så orim­ligt och an­stötligt. Låt oss bli kvitt ho­nom, tänker många. – Att det inte lyc­kas hänger på att några känner korsets kraft.

        Det avgörande vittnet om korset är alltså människan själv, också den troende som helst inte vill höra om lidande, kors och för­so­ning. Antingen sänker hon rib­ban och nöjer sig med att leva an­ständigt, och upptäc­ker ef­ter ett tag att hon håller på att förlora sig själv. Men tar hon nya tag, så lyckas inte det hel­ler. Frestelserna tar ju inte slut. Jag skall ju visa tålamod i mot­gångar, men irrite­ras ständigt på nå­gon och kastas omkull av den minsta vindpust. Och så alla dessa bekymmer. Är hon uppriktig måste hon säga: ”Mitt liv är stän­digt i fara.”

        Kyrkan vet att hennes barn är delaktiga i det som hän­de Jesus. Kyrkan tvekar inta att lägga det största ansvaret för Jesu lidande på de kristna.[1] Den klarsynte upp­täcker att det är hans syn­der som rev sönder hans hud och lät spikarna tränga in i hans kropp. Men då ser hon också något mera. Hon ser att det ur hans kropp rinner fram blod och vatten, upprinnelsen till kyrkan, hennes dop och eukaristi, och tillgång till ständigt förnyat liv. Mörkret får inte sista or­det. – Då väcks ett hopp, både för den som faller oväntat och plötsligt, för den som faller av fri vilja och för den som är trött på allting och frestas av det tred­je fallet, det som stavas förtvivlan. Den som känner sig själv skymtar ljuset. Hon stäl­ler sig bredvid Maria som betraktar sin son, en bild för kyrkan som ser sin frälsare. Först vilar hans kropp i sin moders famn. En liten tid senare vilar han i kyrkans innersta, konkret i hennes taberna­kel. För vår och hela världens räddning. Kyrkan bär detta ljus i sitt inners­ta.

I Marias efterföljd ber kyrkan i denna liturgi för hela den mänskliga famil­jen. Som Sonen sträck­te ut sina armar för att försona allt, så omfamnar kyrkan i dagens stora förböner alla männi­skor.

Därefter låter kyrkan oss uttrycka vår kärlek till Marias son, vår Frälsare genom korshyllning­en. Vi får uttrycka vår kärlek till korset.

Kyrkan firar ingen mässa denna dag. Det vore ”för mycket av det goda”. Vi får betrakta det blodiga offret, som sedan aktualiseras i varje mässa på ett oblodigt sätt. Men vi får del av offrets frukt, o­död­lighetens läkemedel. Ljuset skymtar fram, hoppet om uppståndelsen. Amen.


[1] Katekesen 598.