2 Mos 12:1-8,11-14 Ps 116:12-13,15-18 1 Kor 11:23-26  Joh 13:1-15

Där barm­härtighet och kärlek finns, där är Gud

Jesus faller på knä och tvättar lärjungarnas fötter. En bild av hela hans liv och gärning. Han som var ett med Fadern i det höga, steg ned och utförde slavens syssla. Han genom vilket allting blivit till, faller på knä för sin skapelse, för att betjäna den, för att rena de orena och ge liv åt de döds­dömda. Fottvagningen före­griper vad han skall göra på korset, där han tjänar oss genom att ge sitt liv för oss. Ingen tar livet från ho­nom. Han ger det. Detta fö­regrips symboliskt redan när han tvättar sina lärjungars fötter.

Lärjungarna förstår inte och Petrus reagerar häftigt. ”Aldrig någonsin skall du tvätta mi­na föt­ter”. Det är samma reaktion som när Petrus vill hindra Jesus att lida och dö. Petrus har ännu inte förstått hur en män­ni­ska blir ren inför Gud. Han tänker att människan mås­te rena sig själv för att få vara med. Det projekt som aldrig lyckas helt, och som krossades när modet sviker och Petrus för­nekar den Herre han lovat följa i döden. ”Ni är rena”, säger Jesus. Det är hans ord och gemen­ska­pen med honom som gör männi­skan ren. Den renheten har vi fått i dopet och tagit emot i tron. Apos­teln Paulus säger: ”Gud bevisar sin kär­lek till oss genom att Kristus dog för oss medan vi än­nu var syndare”. Jesus säger till den förvirrade Petrus: ”Vad jag gör förstår du inte nu, men senare skall du fatta det.”

Något liknande gäller om den heliga eukaristin, som Jesus ger sin kyrka denna kväll. Evange­lis­ten Johannes berättar om fottvagningen på det ställe där de andra evangelisterna be­rättar om eukaris­tins instiftande. De båda hand­lingarna belyser och förklarar varandra. Också i eukaristin böjer sig Je­sus ner och betjänar sina lärjungar. Han böjer sig så djupt att han ger sig själv som mat och dryck. Han ger sin kyrka den gåva som hon inte kan leva utan.

Ännu en påsk tvingas kyrkan begränsa de troendes deltagandet i påskfirandet till ett minimalt antal. Vår biskop har inskärpt vad som gäl­ler. Han har överblicken och vi ly­der vår biskop. Men även om vi måste stänga porten får vi också glädja oss åt att dem som ropar och knackar. Det är ett friskhetstecken. Om de troende bara tyst accep­terade och stanna­de hemma, kunde det, enligt min subjektiva mening, vara värre. Jesus prisar en envis änka som inte gav sig innan hon fått ut sin rätt. Vi som har privilegiet att få fira tvingas att gö­ra det med största hängivenhet, ställföreträdande för dem som står utanför.  

Vi förstår att mysteriet finns redan i fottvagningen. Där får apostlarna sitt uppdrag av Je­sus, ”för att ni skall göra som jag har gjort för er”. När eukaristin instiftas får de också uppdraget och fullmakten att göra det Jesus gjor­de, ”gör detta till min åminnelse”. Skärtorsdagen är därför också prästäm­be­tets dag. I oljevig­ningsmäs­san, som normalt firas denna dags förmiddag, men också detta år är senarelagd, förnyar prästerna sina löf­ten som tjänare till och förvaltare av dessa mys­terier.

Men allt finns redan i fottvagningen. Där ges uppdraget att tvätta varandras fötter och bära var­andras bördor. Den helige Benedictus hänvisar till detta i kapitlet om hur gäster skall tas emot i klost­ret, och hur bröderna skall bära varandras svagheter med största tåla­mod. En kyrkofader sä­ger: ”När vi förlåter var­andras synder, tvättar vi varandras fötter”.

Vi skall snart sjunga om det nya budet: ”Älska varandra så som jag har älskat er”. Kärleksbu­det finns redan i Gamla Testamentet, och varje män­niskas samvete anar det. Ändå blir det i Jesu mun något nytt. Det blir både en uppgift och en gåva. Uppgiften skärps och vidgas därför att gå­van är så stor. Endast den kan tjäna som själv låter sig betjä­nas. Ju mer vi kallas att tjäna och visa tålamod, desto närmare Jesus måste vi leva. ”Utan mig kan ni ingenting göra.” Men det betyder inte passivitet. Apos­teln säger: ”allt förmår jag i honom som ger mig kraft”. Kärlekens källa sinar aldrig. Den rann fram ur hans sida på korset.

”Där barm­härtighet och kärlek finns, där är Gud”, sjunger vi som offertorium till denna mässa. Jesus förvandlar kärleksbudet från en tyngande börda till ett milt ok. Bu­det förminskar inte kristen­domen till en morallära. Fottvagningen är både exemplum och sacramentum, säger vår förre på­ve i sin bok ”Jesus från Nasaret” (del II). Exem­p­let framgår ur sakramentet, budet får kraft av gå­van. Det är detta som Petrus ännu inte har förstått och därför faller han. Kär­leken har sin källa i den Herre som ger sitt liv för honom.  

Det Kristus har gjort för oss på korset, gör han på nytt i den heliga eukaristin. Därför är eu­ka­ristin närvaron av Kristi kärlek. Han älskar oss intill slutet. Vi älskar varandra i kraft av hans barm­härtiga kärlek.

”Där barm­härtighet och kär­lek finns, där är Gud.”

Amen.