5 Mos 18:15-20 Ps 95:1-2,6-9 1 Kor 7:32-35  Mark 1:21-28

Ovanlig gudstjänst

Det var en ovanlig gudstjänst den gången i Kafarnaums synagoga. Vi får inte höra vad Jesus predikade. Däremot får vi veta hur folket reagera­de. Markus berättar att folket överväldigades av Jesu under­visning, ”för han undervisade med makt och inte som deras skriftlärda”. Det var ingen torr akademisk före­läsning, men det bety­der inte att de kom till tro.

    Grundligare berättar han om något annat. En man i synagogan var besatt av en oren ande. Han börjar skrika: ”Vad har du med oss att göra, Jesus från Nasaret?” Man­­nen tycks veta vem Jesus är och reagerar häftigt. Jesu närvaro och för­kunnelse var tydligen ett hot för honom. ”Har du kommit för att ta död på oss?” Den arme man­nen tycks helt ha fångats i ondskans klor. Han vill inte bli befriad. Mannens ord kunde ha va­rit djävu­lens. Jesus har kommit för att förgöra ondskan.

    Den besatte har dessutom kunskap om vem Jesus är: ”Jag vet vem du är, Guds helige”. I inledningen till sitt evangelium kallar Markus Jesus för ”Guds son”. Här sä­ger den besatte sam­­ma sak, men med ett uttryck som bara möter på ett fåtal ställen i Nya Testamentet, ”Guds helige”. Pet­rus använder samma tilltal när Jesus har under­visat om eukaristin som sin kropp och sitt blod och många lärjungar tar anstöt och lämnar honom. Jesus frågar om också de tolv vill gå bort. Då svarar Petrus: ”Herre, till vem skulle vi gå? Du har det eviga livets ord, och vi tror och förstår att du är Guds helige”. Den insikt som Pet­rus har fått efter åtskillig undervis­ning och efter att ha be­vittnat många underverk, den insikten har den besatte mannen i synagogan. Han mås­te ha fått specialundervisning av djävulen själv och kan vara sin härskares språk­rör.

    Den är honom som Jesus har kommit för att besegra. Det sker på korset, men Mar­­­­kus ger oss en för­aning om det redan här i börjat av sitt evangelium. Jesus griper in med hela sin makt och föregriper därmed sin uppståndelse och seger. ”Tig! Far ut ur honom!” De som deltog i synagogan i Kafarnaum blir vittne till en befrielse som rör hela den mänsklighet som, enligt Johannes, är ”i djävulens våld”. Tillvarons ondska möter sin överman. Den orene anden ger upp ett rop och far ut ur mannen. Mera får vi inte veta om mannen. Bara om folkets reaktion. ”Vad är det­ta? En ny undervis­ning med makt bakom orden. Till och med de orena andarna be­faller han, och de ly­der honom”. Markus skriver som vanligt kortfattat. Han berät­tar bara att ryktet om Jesus spred sig i hela Galileen.

    Vad säger detta evangelium oss? – Jesus har kommit för att rädda människan från mörkrets och ondskans välde i alla dess former. Markus fortsätter att berätta om hur Jesus botar Petri svärmor och andra sjuka. Till kyrkans mission har alltid hört att bota sjuka och vi har till exempel skyldighet att efter bäs­ta förstånd och samvete för­hindra att vår nästa smittas av Covid 19 genom oss.

    Men här handlar det om något annat än kropp och psyke, något som många skyg­gar för att ens tänka på. En ond, begåvad och osynlig makt. Kyrkan vet att den mak­ten är en realitet. Varje katolskt stift har en utbildad exorcist som vet att noga skilja mellan psykiska sjuk­domar och besatthet. ­Den döpte befrias från denna makt vid do­pet och varje påsknatt tar de troen­de avstånd, inte bara från synden och det ondas lockelse, utan också från djävulen. Varje Fader vår slutar med bönen: ”Fräls oss ifrån ondo”. Bönen kan också översät­tas: Fräls oss från den on­de.

    Det kusliga i Kafarnaum var att den besatte själv inte verkade vilja bli befriad. ”Vad har du med oss att göra, Jesus från Nasaret? Har du kommit för att ta död på oss?” Ondskan kan få över människan på sin sida och göra henne till sin partner. Många av historiens vidrigaste händelser är lättare att förstå om man räknar med en lis­tig och ond makt.

    Men vi kan ana det på ett mera näraliggande plan, där vi själva är indragna i kam­pen. Vi möter det i de dagliga fres­telserna, som inte bara är en moralisk kamp. Den onde är inblandad. Munkfäderna talade ofta om kampen mot demonerna. Därför kun­de de i frestelsens stund an­vända Jesu ord: ’Tig och far ut!’  Antonius den store slår ett korstec­ken och djävlarna flyr. Benedikt talar om ”att avvisa den Onde, djävulen, från sitt hjär­tas åsyn, när han söker förleda”. Mun­ken och de troende gör det i visshet om att höra till den starkare sidan. Därför kryper de inte ihop som skrämda fågelung­ar, utan bespot­tar och smädar honom. Gärna med vredens kraft. Det är därför vi har fått kapaci­tet att vredgas. De vet att djä­vulen är högmodig och inte tål att hånas. Bro­dern gör just det, non­chalerar och ”räknar honom för intet”. Han krossar frestelsen mot Kristus redan när den dy­ker upp. Han vet av bitter erfarenhet att kampen blir långt svårare om han bör­jar umgås med frestelsen. Påven Franciskus har ofta talat om att inte ens tala eller umgås med frestelser. De skall avvisas, prompt.

    Vi har, det är det glada budskapet, genom Guds ord och de heliga sakramenten del i den kraft som Jesus demonstrerade i Kafarnaums synagoga. Må vi därför inte höra till de lättlurade som missbrukar halvsanningen om människans svaghet. Vi är förvisso svaga, men är genom tron vaccinerade mot syndens smitta och tillhör därför seg­rarsi­dan! Men redskapen måste an­vän­das. Benedikt beskriver ett redskap i sitt fjärde kapitel: ”Ge­nast krossa mot Kristus de onda tankar som stiger upp i hjärtat och up­pen­bara dem för sin andlige fader”. Den som använder verktyget vet att det gör skill­nad.

    Därför bekänner vi vår tro på Guds helige och ber i slutbönen: ”Herre, stärk i detta sakrament vår tro, och hjälp oss att gå vidare på vägen till vår slutliga befrielse”.

    Amen.