– 1 Joh 4:7-10 Ps 72:1-4b,7-8 Mark 6:34-44 –

”Gud är kärlek.”

Också för de fördömda.

En bysantinsk ikon visar Kris­tus på sin tron. Han utstrålar sin kär­leks ljus. De välsignade ser mot detta ljus och blir själva lysande. Profeten Jesaja (60:19) har redan sagt det: ”Herren skall vara ditt eviga ljus”.

Den Gud som är kärlek sä­ger: ”den som älskar mig håller mina bud”. De som är vända mot kärlekens ljus har sin glädje i att själ­va utföra kärlekens handlingar. Och när de lurats av mörkret skyn­dar de sig att vända (sig) om.

De fördömda står med ryggen mot ljuset och be­­fin­ner sig där­med i mörker. De fö­re­drar något skapat fram­­för det ljus och den kärlek som utgår från Kristus.

Orsaken till deras andliga mörker ligger hos dem själva och bara hos dem. Gud förblir kärlek. De har valt att vända sig bort och de be­fästs i detta mörker varje gång de frivilligt begår en allvarlig synd.

Låt oss inte vara naiva och underskatta fiendens list och männi­skans kapa­citet att fastna i ett nej. Författaren CS Lewis beskriver mönstret realistiskt i flera av si­na böcker, till exempel ”Den stora skilsmäs­san”.

Den humanistiska tron på människans egen innebo­ende godhet rym­mer mycket sanning, men inte hela sanningen. Den blir för många ett hinder att våga se männi­skans möjlighet att fast­na i mörker.

Gud förblir kärlek, och en aktiv kärlek. Han frågar efter och söker män­niskan. Han upp­ma­nar sin kyrka att ”ge människorna något att äta”. Hon förkun­nar out­tröttligt Guds kärlek. ­Men Gud begår inte våld på män­­ni­skans fri­het.

”Detta är kärleken: inte att vi har älskat Gud utan att han har äls­kat oss och sänt sin son som försoningsoffer för våra synder.”

Vi firar det i varje eukaristi.

”Gud är kärlek.”­