Trettondedag jul – EPIFANIA – Herrens uppenbarelse
Jes 60:1-6 Ps 72: 2,7-8,10-13 Ef 3:2-3a,5-6 Matt 2:1-12
Ljuset som är starkare än mörkret
Epifania är en strålande högtid. Den doftar av rökelse och myrra. För 13 dagar sedan firade vi den dag då Gud blev människa. Idag firar vi den dag då han ”uppenbaras” för världen. Redan profeten Jesaja formulerar det, flera hundra år tidigare. Han uppmanar Jerusalem, som då var en förstörd stad med folket bortfört i fångenskap: ”Stå upp, var ljus, ty ditt ljus kommer. Jorden är höljd i mörker, töcken omger folken, men över dig skall Herren stråla och Herren härlighet skall visa sig”. Det är en profetia inte bara om Jerusalems återuppbyggnad. Kyrkan låter oss höra denna profetia just denna dag, då de vise männen når fram till det nyfödda barnet i Marias famn. Barnets moder är en bild för den heliga Kyrkan, vars hjärta bävar och vidgar sig. Hela kyrkans heliga historia föregrips. Kyrkan ser hur folken skall känna igen och dras till det ljus som utgår från barnet i Marias famn. Aposteln Paulus bekräftar profetens vision. Han säger att hedningarna är arvingar till samma löfte som det utvalda folket. De tillhör samma kropp och har del i samma löfte.
Evangeliet på denna dag har blivit älskat och besjunget. ”Stjärnan från Betlehem leder ej bort, men hem…” Ur berättelsen har det vuxit fram en flora av sånger, dikter och folkliga sedvänjor, som gett händelsen en alltmer sagoliknande karaktär. Stjärntydarna har blivit tre kungar, de vise männen, ofta gestaltade som representanter för alla då kända kontinenter. De har klätts i färggranna kläder. Men Matteus berättar ingen saga. Han anger geografiska platser, Jerusalem och Betlehem, och Herodes var ingen sagogestalt. Ändå behöver vi inte skämmas för det sagolika som vuxit fram. Katolska röster, bland annat Tolkien, författaren till Sagan om ringen, kallar det en ”sann saga”. Sanningen vittnar om ett ljus som inte övervinns av mörkret.
Vi hör om Herodes hyckleri, när han anar en konkurrent om makten och säger sig själv vilja hylla barnet. Men ”den svekfulle möter Gud med list”, säger redan psalmisten. Samma reaktioner har följt detta barn genom hela historien. Lukas kallar barnet ett ”tecken som blir motsagt”. När stjärntydarna frågade efter den nyfödde kungen skapade det oro i Jerusalem, också bland folket. De borde ju ha varit de ivrigaste att söka sin egen messianske konung. Matteus föregriper det han skall skriva längre fram i sitt evangelium: ”Många skall komma från öster och väster och ligga till bords med Abraham och Isak och Jakob i himmelriket. Men rikets egna barn skall kastas ut i mörkret utanför”. Det mönstret tycks upprepa sig, inte minst idag i det ”kristna” Västerlandet. De som står närmast blir blinda, medan andra ser. De första skall bli de sista och de sista de första. Även i kyrka och kloster. Människan kan förspilla sina chanser. Medan Gud suveränt kallar dem vi minst anar.
Stjärntydarna var seriösa. De stod i en urgammal tradition. Deras iakttagelser hade gjort dem verkligt nyfikna. Seriösa astronomer känner till en ovanlig konstellation på himlavalvet, en så kallad ”konjunktion”, sju år före vår tideräknings början. (Det motsvarar vad vi kunde se den 21 december förra året.) Eftersom Jesu födelse, på grund av en senare felräkning, egentligen ägde rum då, sammanfaller konstellationen med året för Jesu födelse. Man kan tycka att det inte spelar någon roll. Sagor behöver ju inte vara historiskt sanna. Men, säger vår förre påve Benedikt XVI, evangeliet är inte skilt från den verkliga historien. Det är skillnad på saga och en ”sann saga”.
Stjärntydarna söker sig till judarnas Jerusalem. Kanske hade de hört om ordet i Fjärde Moseboken ur en annan hednings mun, profeten Bileam: ”En stjärna stiger fram ur Jakob, en spira höjs i Israel”. De var ödmjuka nog att fråga sig fram: ”Var finns judarnas kung? Vi har sett hans stjärna gå upp och kommer för att hylla honom”.
Kyrkan har djup respekt för allt äkta sökande, både inom naturvetenskap och filosofi. Evangeliet ställer fram dessa astronomer som föredömen. Samtidigt markeras en gräns till astrologin och tanken att människans öde skulle vara förutbestämt av opersonliga makter. Men inte ens filosofi och vetenskap leder ända fram. För det sista vägstycket behövs den bibliska uppenbarelsen och kyrkans vägledning. Stjärntydarna var ödmjuka nog att följa den.
Herodes skydde inga medel för att stoppa varje tänkbar konkurrent. När de vise männen undgått hans fälla låter han dräpa alla små pojkar i Betlehem. Den världsliga makten talar vid högtidliga tillfällen om människolivets okränkbarhet, medan de legaliserade barnamorden fortsätter. Det är ju ett märkligt fenomen vilka oro och upprördhet kyrkan och tron kan utlösa, en tro som man inte bejakar, men ändå tycks frukta. Ett litet exempel på hur barnets namn skapar oro tror jag vi blev vittne till när Tennysons dikt Nyårsklockan lästes vid detta årsskifte. ”Ring, klocka, ring. Ring mörkrets skuggor bort ur alla land; ring honom in, den bidade Messias”. Det namnet var borttaget i år och ersatt med det allmänna ”ring ljuset in”. Det konkreta tecknet göms undan. ”Herodes, varför är du rädd?” sjunger kyrkan i en hymn. Det barn som föds har inga politiska ambitioner. Det har kommit för att driva ut djävulen.
Stjärntydarna tycks oberörda av allt detta. De lyssnar artigt på Herodes och noga på de skriftlärda. De argumenterar inte, men fullföljer sedan sitt eget sökande och följer det råd de fått. De kan skilja mellan andarna. De har utvalt sanningen och viker inte från den insikt de har fått. Efteråt tar de en annan väg tillbaka och Herodes står där tomhänt, utlämnad åt sitt eget ursinne. Så avväpnas ondskans planer. Gud tar suveränt också makten i sin tjänst. Allt och alla måste till slut tjäna det barn som föds i Betlehem.
I detta ryms ett mönster för Guds rådslut och sätt att handla. Mitt i den värld där mörker och töcken råder, där begär, förvirring och hyckleri dominerar, sänder Gud sin älskade Son och genomför sin plan. I dramats slutskede, passionshistorien, får Messias förvisso ge sitt liv. Men också det skall visa sig ingå i Guds plan. Och redan här i evangeliets upptakt ser vi samma mönster. Suveränt och stilla, både mitt i historien och utan att världen upptäcker det, genomför Gud sin plan. Mörkret får inte makt över ljuset.
Guds suveräna ledning eliminerar inte människans ansvar. Stjärntydarnas förebild ligger inte bara i deras sökande, utan än mer i deras ödmjukhet. Deras sökande bland stjärnorna gjorde dem inte till naturdyrkare. Ännu mindre till fatalister som tror att livets mening går att utläsa i horoskop. De tillber inte stjärnorna, utan den Herre som tar naturen i sin tjänst. De var öppna för att Gud utvalt ett särskilt folk och att han talade till dem genom detta folks profeter. Deras egna observationer lät sig krönas av profeternas vittnesbörd. Filosofin behöver teologin. Naturvetenskapen behöver etiken. Humanismen behöver tron. Det mänskliga sökandet fullbordas av Guds egen uppenbarelse. Vetenskap utan tro är lika blind, som tro utan förnuft lätt blir fanatisk.
Stjärntydarnas vishet är stor nog att känna igen Guds närvaro i Marias barn. I deras tillbedjan skymtar vi den sanna visheten, källan till frid och glädje. Inte bara en gång måste vi falla ner och tillbedja, utan ständigt. I daglig överlåtelse åt Guds vilja. I tro och lydnad. I stillhet och hjärtats ånger över egen synd. I tålamod med den besvärliga medmänniskan. I tjänandet av de sjuka, hungrande och rättslösa. I omutligt saktmod inför motståndare och belackare. I orubblig fasthet när motgångar och prövningar möter. I lyssnande till hans ord. I ständig bön och tacksägelse, vad som än händer. Gud leder sitt folk genom denna värld, när det håller fast vid den Gud har sänt, också genom lidande och kors. Människan vinner inte seger genom att brottas, utan genom att tillbe, säger den helige Franciskus.
Stjärntydarna faller ner och tillber, med pannan mot marken. Så gör man bara inför en gudomlig konung. Barnet i krubban är större än universum, säger Benedikt XVI.
”Stå upp, var ljus, ditt ljus kommer, hans härlighet går upp över dig”.
Amen.