– Upp 10:8-11 Ps 119:14,24,72,103,111,131 Luk 19:45-48 –

Boken med de sju sigillen koncentreras till ”en liten bokrulle”. Jo­hannes får uppmaning att äta upp den. Bokrullen är ”söt som ho­nung” i hans mun, men svider i hans mage. 

Profeterna Jeremia och Hesekiel hade fått en lik­nan­de uppma­ning före honom. Guds ord måste ta vägen genom förkunnarens eget inre innan det förmedlas.

Lukas berättar inte bara att Jesus rensar templet. Han säger ock­så att han varje dag undervisar i temp­let.

Den undervisningen fortsätter, i hans kyrka och i vår kropps tem­pel – för att det skall bli ett bönens hus.

Jesus nöjer sig inte med att uppmana oss att be. Han lägger bö­neord i vår mun. Fader vår är alla böners bön.

Men Kristi Ande fortsätter i hans kyrka. Jesusbönen är den mest kända. Rosenkransen etcetera. De flesta bönerop har sin källa i Psaltaren,

Ur den tidigaste monastiska traditionen ger oss Cassianus en ”li­ten bokrulle”, en enda vers ur psalta­ren: ”Gud, kom till min rädd­ning. Herre, skynda till min hjälp”. Kyrkan fångade upp det och gjorde versen till inledning för de olika tidebönerna.

Versen är vald med eftertanke, eftersom den passar för alla stäm­­­ningar och känslor som människan har av naturen. Med den kan hon anropa Gud i varje kris. Hon påminns om sina svaghe­ter, men litar samtidigt på att bli bönhörd. Den som alltid åkallar sin beskyddare, är också förvissad om att han alltid är närvaran­de.[1]  

I sin mest koncentrerade form ges oss ”den lilla bok­rullen” i den heliga kommunionen, som tas emot med en annan biblisk bön: Amen.  

---

[1] Ur Johannes Cassianus Coll X:10. Det vidgade hjärtat s. 74 (Artos).