Kortpredikan S. Mechthild, jungfru
– Upp 5:1-10 Ps 149:1-6a,9b Luk 19:41-44 –
Johannes gråter ”häftigt över att det inte finns någon som är värdig att öppna boken och se i den”. Boken om människans och tillvarons historia är förseglad med sju sigill.
Han ser ingen som kan tyda den, ingen som kan svara på frågan om vad som är meningen med det som sker, varför oskyldiga får lida, vem vi kan lita på, vem som kan visa vägen.
Men en av de äldste säger: ”Gråt inte”. Han vittnar om en som ”kan öppna boken med dess sju sigill”. Denne har makt att fullborda världens historia och underteckna den med sitt sigill.
Denne beskrivs som både lejon och lamm, både domare och räddare. Han är både ”lejonet av Juda stam och (det obetydliga) skottet av Davids rot”. Han har både makten att döma och viljan att göra det med kärlekens mildhet.
Lejonets makt bekräftas av Lammets blod. Med sitt eget blod har han friköpt människor av alla stammar och språk och gjort dem till ”ett kungadöme åt vår Gud”. De får del i Konungens makt, förmågan att se och bedöma med kärlek.
Också i evangeliet hör vi om en som gråter. Det är Jesus själv som gråter över Jerusalem, vars invånare inte har förstått ”att tiden var inne för Guds besök”.
Han gråter över att de som fått se och höra ändå inte har hört och sett något. Några ville bara ha ett ”lejon”, andra bara ett ”lamm”.
När den heliga Mechthild (d. 1282)[1] tyngs ner av svaghet och klagan får hon i en vision se två kalkar, den ena fylld med lidandets röda, den andra med tröstens vita vin. Det vita vinet är det ädlare, säger Herren, ”men mest välsignade är de som dricker båda: det vita och det röda”.
Kyrkan lyfter upp det slaktade Lammet och besjunger dess makt i den heliga eukaristin. Vi får kraft att följa Lammet vart än det går.
[1] Mechthilds viktigaste verk, Gudomens strömmande ljus, finns översatt till svenska (Katolska Bokförlaget 1980).