Vish 6:12-16 Ps 63:2-8 1 Thess 4:13-18  Matt 25:1-13

Välsignad varning

Ingen av Jesu liknelser har blivit så ofta avbildad som den om de tio jung­frur­na. Både i målningar och som statyer. Liknelsen framfördes under medeltiden som teater, ett slags kyrkospel. Man har diktat och sjungit om dessa unga flickor, på väg att delta i ett bröllop. Men – liknelsen slutar ju knappast lyckligt. När fem av de tio vill få tillträde till bröllopsfesten får de högtidligt höra: ”San­nerligen, jag känner er in­te”. Det kusligaste en människa kan få höra när hon möter sin Herre. – Hur skall man då förklara att liknelsen blivit så ofta avbildad? Är det bara stränga prelater, som med hjälp av liknelsen velat hålla folk i tukt och förmaning? Jag tror inte det, i varje fall inte som huvudorsak. Guds folk har känt igen sig. Det är lätt att identifiera sig med jungfrurna, in­­te minst med de okloka. De troende har förstått att de behöver påmin­nas om någonting.

    Jesu tillämpar liknelsen så: ”Håll er därför vakna. Ni vet inte när dagen och tim­men är inne”. Vem vill bli utestängd från den himmelska bröllopsfesten? Idag är det långt färre som oroas av den frågan jämfört med hur det var när liknelsen avbildades på medeltiden. I den sekulära tillvaron har annan oro tagit över: hälsan, klimatet, politiken eller andra världsliga ting. Men Jesu ord står där. Hans evangelium rym­mer detta allvar. För generationer krist­na har det varit livets viktigaste fråga. Är jag beredd när min tid är inne?

    Må vi uppriktigt be om den helige Andes upplysning, så att den frågan blir mitt livs viktigaste fråga.

    Vi kan få lite hjälp av att tänka efter. Liknelsen klargör människans villkor. Hon är född in i tiden. Varje dag följer på den tidigare och är ändå en ny dag. Hon måste vak­na varje dag. Det räcker inte med att hon vaknade igår. Hon måste äta varje dag, och med måtta. Rör hon inte på sig regelbundet, förtvinar musklerna. Redan i det kroppsliga livet ser vi villkoren. Men det gäller hela livet. Människan är en varelse på väg. Hon har inte ögonen i nac­ken. Hon ser framåt.

    Likaså när det gäller hennes ande. Därför säger psalmisten: ”Idag, om ni får höra hans röst, må ni inte förhärda era hjärtan”. Det räcker inte med att jag gjorde ett andligt genombrott eller fick en stor upplevelse, rentav ”blev frälst” som man säger i viss tradition. Vakenhet är en färskvara. Människan kan inte lägga händerna i knät och vi­la på gamla meriter. Tvärtom, den erfarenhet och den kunskap hon samlat ger hen­­­ne ett större ansvar. Har hon inte färsk olja för att fylla i behållaren har hon ingen nytta av behållaren. Den kristne har genom sitt dop fått nåden att kallas Guds barn. Hon är det, säger Johannes. Men det är henne till föga hjälp om hon inte lever som ett Guds barn. Om hon inte dagligen växer till. Hennes ansvar är större än hedningarnas, som inte känner Gud och aldrig har hört om det eviga livets hopp. Många i den första kristna tiden val­de därför att skjuta upp dopet, men det löser ändå inte pro­blemet.

    Ännu allvarligare är det enligt Cassianus för den munk som somnat in och glömt sin första kärlek. Det är mindre hopp om honom än om en hedning. Jakob varnar den som sett sitt nya liv i frihetens spegel, men sedan går därifrån och strax glömmer vad han sett.

    Det är därför tålamodet är det avgörande i modet. En hjältemodig insats kan beundras, men är till ingen nytta om den inte fortsätter i vardaglig trohet. Den kristne måste, som Benedictus säger, hålla fast vid Kristi lära intill döden och i tålamod dela Kristi lidanden, så att han också får del av hans rike. Den som håller ut till slutet skall bli räddad, säger Herren.

    Jesus samlar sin varning i den drastiska bilden av de okloka jungfrurna som saknar olja för sina facklor när brudgummen kommer. Det är inget hot för att skrämma. Det är en varning för att hålla oss vakna. Det vore ju långt grymmare att inte varna medan tid är. Kyrkan varnar sina barn högtidligt för att gå omkring med obiktade dödssynder. De ska inte kunna säga: ’Varför var det ingen som varnade?’ Varning­en är till människans eget bästa.

    Förvisso inser hon mer och mer hur mycket det finns i henne som inte passar i him­­melriket. Mycket mer än hon anade i början av sitt kristna liv, och den insikten är plågsam. Men hon skjuter inte undan det, utan låter Anden avslöja henne, även det obehagliga. Ingen känner Herren som inte vill lära känna sig själv. Men nu har fruktan fått sällskap av något annat. Den första gudsfruktan ändrar steg för steg karaktär. Hon vet att Herren älskar henne och alltid vill hennes bästa. Hon börjar smaka Herrens godhet. Hon lär känna Herren. De okloka, däremot, fick ju höra: ”Jag känner er inte”.

    Hon börjar förstå att det egentligen är Herren som söker henne, även om han inte vill begå våld på hennes frihet. Den vise Salomo uttryckte det så i den första läsning­en: ”Visheten”, det är en profetisk antydan om Kristus och hans Ande, ”går själv omkring och söker den som är henne värdig”. Det betyder inte de duktiga och självrättfärdiga, men de som han har gjort värdiga genom att ge sitt liv för dem medan de ännu var syndare. De håller sig vakande, inte av räds­la, men för att inte förlora sin nyvunna gläd­je. Också detta visste Salomo: ”Vänligt visar hon sig för dem var de än går, hon möter dem närhelst de tänker på henne”.

    Ropet, ”brudgummen kommer,” gäller inte bara en gång när tiden är ute. Det gäller varje dag, varje stund. I allt som händer i historien och i mitt liv, inte minst i de människor vi möter. I (kloster)korridoren, vid frukostbordet, på arbetet, när vi öppnar tidning­en eller datorn, när vi lyfter telefonen, när vi tror oss vara ensamma. Sådant är förövningar till den slutliga ankomsten. Först i efterhand, när det är för sent, upptäcker hon att hon inte var vaken, att hon varken såg eller hörde. ”Varför hörde jag inte vad han sade?” ”Varför såg jag inte att där var en människa i nöd?” ”Varför lät jag mig dras in i onödigt pratande och skvaller?” ”Varför chansade jag och försökte handla på rutin?”

Sådana erfarenheter är bittra, men dyrbara och lärorika. Det skall inte leda till förtvivlan och uppgivenhet, utan till mera bön. Be ”ofta”, som Benedictus säger. Be konkret om just det du upptäcker att du saknar, om vakenhet och om villighet att förbli vak­­­en.

Ändå är det ingen teknik. Det handlar om en upptäckt, upptäckten av en närvaro. Själva svagheten kommer henne till hjälp, den svaghet som driver till mera bön. Hans Ande manar den vakande att ständigt bedja, också utan ord. Kristi Ande vaknar i den vaksamme, som upptäcker sitt totala beroende och däri hans ständiga närvaro. Ty ”han sover aldrig, han vakar ständigt”. Men han kan dröja för att väcka den sovan­de, för att hålla den väckte vaken och dra henne närmare den fulla vakenhe­ten. Det är ju honom människan skall bli lik.

    Så att vi i varje stund och sedan i evigheten kan sjunga och jubla det vi sjunger i varje eukaristi: ”Välsignad vare han som kommer i Herrens namn. Hosianna i höjden!”

    Amen.