kommentar till den Första eukaristiska bönen (Den romerska kánon) ¹

Den Första eukaristiska bönen i vår nuvarande mässbok har varit den västliga och latinska katolska kyrkans eukaristiska bön i minst femton hundra år. Den växte fram under 300-talet och fick en mera definitiv form omkring år 600. Den eukaristi som firades med denna bön har varit centrum för och källa till de ädlaste uttrycken för den västliga kulturen, konstnärligt, musikaliskt, arkitektoniskt etcetera. Den har präglat generationer av troende och deras föreställning om tron och det mänskliga livet. Den har format otaliga helgons liv. Bönen aktualiserar på många sätt det Första förbundet och dess tempel, samtidigt som den öppnar dörren till den himmelska staden, där inget tempel mer behövs. Bönen för oss in i och fullbordar det Nya förbundets centrala handling, den heliga eukaristin. Den ställer de troende inför Guds ansikte. Att be denna bön är att tillsammans med alla heliga beträda helig mark, att träda in i Herrens tempel.

Vi märker det redan i bönens första mening: ”Så ber vi dig därför, mildaste Fader, och bönfaller dig ödmjukt genom din son, vår Herre Jesus Kristus”. Ordet därför syftar på det vi just har sjungit, prefationen, en tacksägelse och hymnisk lovsång över Guds väldiga gärningar, som kulminerar i det trefaldiga HELIG. När profeten Jesaja hörde det ropet skakade templets trösklar i sina fästen. Profeten stod inför Den trefalt Helige ². När änglarna dag och natt sjunger detta HELIG står de inför Guds ansikte ³. Vi firar den heliga eukaristin inför Gud, omgiven av mångtusende änglar ⁴. Men att stå inför Guds ansikte är för människan omöjligt – utan en förmedlare. Därför inleds bönen med orden genom din son, vår Herre Jesus Kristus ⁵. Han är den ende medlaren mellan Gud och människor, det Nya Förbundets överstepräst som en gång för alla har trätt in i det allraheligaste.

Den första bokstaven ”T” i bönens inledning på latin, Te igitur, liknar ett kors. I altarmissalet är bönen placerad på en högersida. På uppslagets vänstra sida finns en korsfästelsescen som vittnar om samma verklighet, det unika och eviga offer genom vilket vår överstepräst har öppnat vägen in i det allraheligaste, förutsättningen för att vi skall våga träda in i templet. Den eukaristiska bönen för oss in på helig mark. Människan grips av bävan och fruktan, samtidigt som hon lockas och fascineras – mysterium tremendum et fascinosum ⁶. Hon träder in i Guds tempel.

 Tag emot och välsigna dessa gåvor, vår offergärd, dessa heliga och felfria offergåvor – redan här anges vad som skall ske. Kyrkan bär fram sina gåvor och ber Gud välsigna och förvandla dem, så att de kan bäras fram som Kristi offer. Redan gåvornas kvalitet signalerar det. Inga sekunda eller skadade gåvor duger, endast felfria ⁷.

I bönens första skede, historiskt sett, kan den direkt ha fortsatt med det som idag kommer ett rejält stycke fram i bönen: Vi ber dig: välsigna, tag emot, bekräfta och godtag denna gåva,och fullkomna den till en andlig offergåva, dig till behag, så att den för vår skull blir din älskade Sons, vår Herres Jesu Krist i kropp och blod.

Denna bön är den västliga kyrkans så kallade epiklés, bönen om att Anden skall komma över gåvorna. Uttrycket andlig offergåva är taget från aposteln Paulus ord i Romarbrevet: ”frambär er själva som ett levande och heligt offer… er andliga gudstjänst” ⁸. Gåvorna på altaret är materiella och påminner om inkarnationen, men till Gud, som är Ande, kan bara ett andligt offer bäras fram.

 Innan vi kommit dit följer dock ett långt inskott som börjar med en förbön: Vi frambär (offergåvorna) först och främst för… Redan vid 300-talets slut har förböner ”trängt sig in” i den eukaristiska bönen. De troende ville placera sina förbönsämnen så ”nära” det allraheligaste som möjligt ⁹. En ”ordnande hand” ¹⁰ har placerat den viktigaste förbönen först. Först och främst för din heliga, katolska kyrka över hela jorden. Den fromma men upplysta tanken skulle säga: utan denna bön hade kyrkan för länge sedan splittrats och gått under. Här ber de troende om vad kyrkan bäst behöver, frid, beskydd mot inre och yttre fiender och om enhet. Därför nämns också de som har särskilt ansvar för enheten, påven, biskopen, och alla som i trohet mot sanningen vakar över den katolska och apostoliska tron.

Förbönen fortsätter för dem som särskilt har bett om det. Deras namn kunde skrivas på vaxtavlor som placerades på altaret och kunde läsas upp. Man ber både om själarnas frälsning och om hälsa och välgång.

Bönen stannar inte i den jordiska och kämpande kyrkan (ecclesia militans). Blicken höjs och öppnas mot den himmelska kyrkan (ecclesia triumphans). Men den triumferande kyrkan är inte långt borta. Bönen öppnar våra ögon för att vi skall upptäcka. Vi firar eukaristin tillsammans med henne, ty Kyrkan är en enda. I gemenskap med hela kyrkan… ¹¹. En ordnande hand har ställt hennes förnämsta medlem först: med särskild vördnad kommer vi ihåg den ärorika, alltid rena jungfrun Maria… ¹². Så följer de 12 apostlarna (Judas ersätts av Paulus) och motsvarande antal martyrer, men nu är det vi som ber om deras förbön. Låt oss för deras skull som ber för oss i allo kringgärdas av ditt beskydd och bistånd.

Inskottet kan tyckas vara ett avbrott, men, kanske oavsiktligt, gör det oss medvetna om var vi befinner oss. Hebreerbrevet uttrycker det så: ”Ni har kommit till Sions berg och den levande Gudens stad, det himmelska Jerusalem, och står inför mångtusende änglar, en festförsamling av alla förstfödda som har sitt namn i himlen; ni står inför Gud, allas domare, inför andarna av de rättfärdiga som har fullkomnats, och inför Jesus, förmedlaren av ett nytt förbund, och det renande blod som talar starkare än Abels” ¹³.

Först därefter tas tråden från bönens inledning upp på nytt: …tag emot denna offergåva, som vi, dina tjänare och hela din tjänarskara frambär till dig. Alla troende som deltar (lat. ”hela din familj”) blir i andlig mening ”koncelebranter”. Alla är kallade – som vi indirekt påmindes om i epiklésens ord om en andlig offergåva – att ”frambära sig själva som ett levande och heligt offer”.

Så går det eukaristiska skeendet vidare, från epiklésen, som vi kommenterat ovan, till konsekrationen.

Konsekrationsorden och ”ramberättelsen” omkring dessa känner vi inte igen från de ”instiftelseord” vi möter i Nya Testamentet. De är äldre. Kyrkan firade ju eukaristi innan Nya Testamentet var skriftligt formulerat och sammanställt. De är ett exempel på en muntlig tradition som vuxit fram i den bedjande kyrkan under Andens ledning.

Orden ger en tydlig bild för kyrkans tro att prästen i eukaristin handlar ”in persona Christi”. I prästens person står Kristus själv vid altaret. Han är den egentlige celebranten. Bönen talar om vördnadsvärda händer och att Kristus lyfte blicken mot himmelen ¹⁴.

Ord från det Första förbundet når sin fullbordan. Härlighetens kalk är den kalk som i den tjugotredje psalmen ”fylls till brädden” ¹⁵. Orden om det eviga förbundet har profetiskt ljudit i psalm 111 och där väntat på sin fullbordan: ”Han slöt för evigt sitt förbund” ¹⁶.

 I den tidiga kyrkan sågs hela den eukaristiska bönen som konsekrerande. Kulmen nåddes vid bönens slut. Under slutet av det första årtusendet koncentrerades denna tro till läsningen av instiftelseorden och från 1200-talet ville de troende tillbe den Herre som upphöjs i de förvandlade gåvorna. Prästen stod då med ansiktet mot öster, ad Orientem, och fick lyfta hostian och kalken över sitt huvud i den s.k. stora elevationen ¹⁷. Konsekrationsklockorna ringde och man fick hindra ministranterna att använda så mycket rökelse att sikten skymdes. De troende ville se och tillbedja. 

Trons mysterium – inte den subjektiva tron varmed vi tror, fides qua, utan trons faktum, det vi tror på, fides quae, närvaron av Jesu Kristi sanna och verkliga kropp och blod.

Så ”förklarar” Kyrkan vad som sker. Under Andens ledning, tolkar och utlägger hon vad som sker i den så kallade anamnesen ¹⁸. Därför, Herre, frambär vi, dina tjänare, och ditt heliga folk, dessa gåvor till åminnelse av Kristi, din Sons, vår Herres, saliga lidande, av hans uppståndelse från dödsriket och hans ärorika himmelsfärd. – Kristus är närvarande inte bara med sin gudamänskliga person. Hela hans verk och frälsande gärning är närvarande, hans frambärande av sig själv som ett levande och evigt gällande offer. Altaret blir inte bara ett inkarnationens ”Betlehem”, utan också ett ”Golgota”, där offret frambärs och tas emot av Fadern i Sonens uppståndelse och himmelsfärd. Kristi påskoffer är närvarande på altaret. 

Till dig, ärans och härlighetens Gud, frambär vi av de gåvor du själv har givit, en ren och helig och fläckfri offergåva – hostiam puram, hostiam sanctam, hostiam immaculatam. Kyrkan påminner sig det omöjliga i att bära fram ett offer till Gud, och dessutom ett materiellt offer. Sådant skulle ju komma farligt nära avgudaoffer. Ändå gör hon det. Alla de äldsta eukaristiska böner som vi känner till har kallat eukaristin ett offer. Kyrkan tror som hon ber. Här ”motiveras” det med att gåvorna har lagts i hennes händer av Herren själv, vi frambär av de gåvor du själv har givit. Så har kyrkan förstått uppmaningen Gör detta till min åminnelse. Kyrkan bär fram ett ”oblodigt” och andligt offer, som ändå är samma offer som en gång frambars som ett blodigt offer ¹⁹.

Också här är hela Guds heliga folk delaktigt. De utgör ”ett heligt prästerskap, som kan frambära andliga offer som Gud vill ta emot tack vara Jesus Kristus” ²⁰Frågan om mässan som Kyrkans offer är ingen enkel fråga. Den första eukaristiska bönen uttrycker sig inte med någon enkel självklarhet. Snarare märker man ett större mått av bävan i denna bön än i de som skrivits i modern tid ²¹.

 Bönen fortsätter genom att ”påminna” Gud om tre gammaltestamentliga offer som han tagit emot: Se med välvilja och glädje på dessa gåvor och tag emot dem i din godhet, så som du en gång ville ta emot din rättfärdige tjänare Abels gåvor, vår fader Abrahams offer och din överstepräst Melkisédeks heliga och felfria offergärd.

I medvetande om att det är ett andligt offer som skall bäras fram inför den gudomliga härlighetens åsyn går bönen ännu ett steg och bönfaller om änglarnas hjälp. Djupt böjd inför altaret ber prästen: Vi bönfaller dig, allsmäktige Gud: Låt detta offer genom din helige ängels händer bäras fram till ditt altare i höjden, inför din gudomliga härlighets åsyn.

Bönen fortsätter i en såkallad kommunionepiklés, bön om att kommunionen skall bli till välsignelse: Låt oss alla, som har del i altaret och tar emot din Sons allraheligaste kropp och blod, fyllas av all himmelsk nåd och välsignelse.

 Så vidgar sig det tidigare förbönsinskottet till att denna nåd och välsignelse också skall komma de döda till del, alla de som lider och hoppas i skärselden i väntan på fulländningen, ecclesia patiens. – Herre, kom även ihåg dina tjänare och tjänarinnor N. och N., ²² som tecknade med trons insegel gått före oss och nu insomnat i din frid. Uttrycket trons insegel syftar på dopets och konfirmationens sakrament. Herre, led dem och alla som vilar i Kristus in i ljusets och fridens boning, där du vill vederkvicka oss alla.

Efter ännu en bön för celebranterna själva ²³, Låt även oss dina syndiga tjänare, som hoppas på din gränslösa barmhärtighet, följer ytterligare ett ”inskott” med martyrer, denna gång sju män och sju kvinnor, anförda av Johannes Döparen.

 Till slut följer två ”doxologier”, som bryter bönens hittillsvarande vädjande ”modus”. Doxologiernas grammatiska modus är indikativ, de beskriver vad som är och vad som sker. I den första påminns vi om de skapade gåvor som burits fram i offertoriet, men som nu helgats och fyllts med liv ²⁴.

I slutdoxologin, präglad av sublim storhet och enkelhet, når allt sin kulmen.

Genom honom och med honom och i honom tillkommer dig, Gud Fader allsmäktig, i den helige Andes enhet, all ära och härlighet i alla evigheters evighet.

Den genom Kristus och Anden församlade Kyrkan ger Gud all ära och härlighet. Kristus, i vilken enligt aposteln allt är sammanfattat ²⁵, är huvudet för den återlösta mänskligheten här och nu. Han har samlat, återlöst och nyskapat henne, fört henne fram till Fadern, i den helige Andens gemenskap. Bönens modus har övergått från vädjan till verklighet.

Det troende folket bekräftar hela den eukaristiska bönen med sin underskrift, med sitt   AMEN.

.

.