Ef 2:12-22 Ps 85:9-14 Luk 12:35-38 –

”Kom ihåg”, säger aposteln till de en gång hedniska efesierna, hur det var ”på den tiden utan Kristus”.

De levde ”utan hopp och utan Gud”. De var inte bara långt från Gud, de levde också skilda från varandra, i två eller flera läger, skilda åt av ”fiendskap”. Det är plågsamt, eftersom människan inte får ro utan Gud och dessutom behöver sin nästa. Hon är en gemenskapsva­rel­se.

”Men nu” – något har hänt med enorma konsekvenser. De som varit ”långt borta” har nu ”kommit nära”. Avståndet är upphävt och fiendska­pen är besegrad.

”Skil­jemuren” mellan judar och hedningar är nedriven. De hed­ning­ar som såg på den judiska gemenskapen med avund, eller var fientliga, Pau­lus kallar dem ”gäster och främlingar”, har nu fått ”medborgar­skap som de heliga”. 

Paulus säger att det har skett i Kristi ”kropp”. De som tidigare var åt­skilda är nu förenade som lemmar i en kropp, som stenarna i en enda bygg­nad. Kristus är hörnstenen och stenarna ”fogas samman till en andlig boning åt Gud”.

Apostelns ord är lika oerhörda som de låter. Hans ord vittnar om Guds vilja och plan med den mänskliga familjen, förverkligad i Kristus. Apos­teln sade det redan i första kapitlet: Allt är sammanfattat, försonat och ny­ska­pat i Kristus, allt i himlen och allt på jorden.

Det är den kristna tron. Tron vet att det är en verklighet i Kristus. Samti­digt väntar hoppet på att tron skall full­bordas.

Därför uppmanas vi i evangeliet att hålla oss vakna: ”Fäst upp era klä­der och håll lam­porna brinnande”. – Hur håller man sig vaken? Hur får man hoppet att växa?

Genom ständig fördjupning av tron, till exempel genom att långsamt läsa Efe­si­erbrevet. Endast tron ger hopp. ”Tron är grunden för det vi hoppas på; den ger oss visshet om det vi inte kan se”.

Och genom bön. När jag vacklar i hoppet har jag dessförinnan upphört att be. Hoppets språk är bönen.   

Både tron och bönen övas och praktiseras i den heliga eukaristin – ”till dess han (Kris­tus) återkommer i härlighet”.