23 SÖNDAGEN UNDER ÅRET

Hes 33:7-9 Ps 95:1-2,6-9 Rom 13:8-10 Matt 18:15-20

Konsten att förmana

Konflikter avlöser varandra, både stora och mindre. De stora hör vi om och bävar. De mindre är ofta de mest plågsamma, på arbetsplatsen, i familj och släkt, bland vänner. Det kan leda till söndring och fiendskap. Ingen anständig människa önskar sådana kon­flikter, men få slipper undan dem. Många drar sig undan, ofta av konflikträdsla. I kristen tradition finns ett redskap som är bortglömt av de fles­ta. Det hör till de så kallade barmhärtighetsverken. Till dem hör att ge mat åt hungrande, husrum åt främlingar, besöka sjuka och fångar, att trösta be­drövade, förlåta oförrätter och bära orättvisor, men också att tillrättavisa syndare. Det torde höra till de minst po­pulära och många avvisar det helt. Men det uppstår ett tomrum om det inte används. Ingen mänsklig gemenskap har klarat sig utan denna konst. Vi behöver på nytt lära oss konsten att förmana, correctio fraterna, den broder- och systerliga för­maningens konst. Rätt använd bidrar den till en hålla gemenskapen frisk. Konsten hör till barmhärtighetsverken, ty den har sin källa i den gudomliga barmhärtigheten.

    Det var den uppgift profeten hade. Han liknas i första läsningen vid en väktare för israe­li­ter­na. Han skulle varna folket när de bröt mot Guds bud. Om han inte gjorde det blev han medskyldig till brottet och fick samma straff som syndaren. Profeten låter sträng och ”dömande”, men han har fått sitt uppdrag av barmhärtighetens Gud.

    Det är av kärlek som föräldrar måste fostra sina barn och lärare hålla disciplin bland sina elever. Polisen måste vaka över ordningen på gator och torg och herdarna i kyrkan förhindra att synden sprider sig och flera blir smittade. Invändningarna mot förmaningar är många. Retar det inte bara upp och skapar irritation? Varför bekymra sig om andras angelägenheter? Räcker det inte att tala om kärleken? Står det inte skrivet att vi inte skall döma? Missbruken är många, men missbruket upphäver inte bruket. Att föräldrar inte skall tjata på sina barn är säkert riktigt, men det upphäver inte deras skyldighet att fostra. Vad händer i en skola där lärarna berövas sin auktoritet? Eller i samhället när polisen inte vågar ingripa? Frånvaron av hälsosam förmaning befräm­jar likgiltighet för nästan. Det kostar ju ingenting att se bort och tänka att det inte angår mig. Den troende mum­lar något om att vi alla är syndare. Andra knyter näven i byxfickan.

    Orsakerna till att förmaningen har försvunnit i vår kultur är många, men en orsak är att det ställer krav på den som förmanar. Vi ser det i Benedictus Regel. Vi kan citera direkt ur den­na 1500 år gamla regel: ”Måste ab­boten tillrättavisa skall han hand­la klokt och inte gå för långt, så att han inte bryter sönder kärlet genom att alltför ivrigt skrapa bort ros­ten”. Ändå fortsätter han: ”Med detta vill vi inte säga att han skall tillåta felen att fro­das. Han skall utrota dem klokt och kär­leksfullt så som han bedömer läm­p­ligt för var och en. Han skall sträva mera efter att bli äls­kad än fruktad”. Även fortsättningen tycks ständigt aktuell. ”Abboten skall inte ha lätt att bli upp­rörd och ängs­lig, inte vara böjd för över­drifter och envis, inte avundsjuk och alltför misstänk­sam – annars får han aldrig någon ro”. Han behöver också ”förutseende och moget över­vägande” och god omdömesförmåga (discretio), ”så att de starka har något att strä­va efter och de sva­ga ändå inte flyr”.

    Det är en svår konst att förmana. Men för den högmodige är det ännu svårare att ta emot en förmaning. Att avvisa en förmaning, i förtrytsamt och sårad stolthet, är ingen konst. Det går av sig självt. Den ”som känner sig kränkt” gör dessutom gärna teater inför andra av hur ”il­la hon blivit behandlad”, hur ”kränkt” hon har blivit. Men att lyss­na till en förmaning är ett avgörande steg i den egna mognaden. De som förmanar och fostrar mig kan bli mi­tt livs största välgörare. En mogen människa är mera tacksam för dem som förmanat henne än för dem som bara varit snälla och ”bekräftat” henne. Den som förmanar blir en läkare som botar från en sjukdom hon själv varit blind för. Bene­dictus liknar abboten i en sådan si­tuation just vid en läkare.

    Det tycks finnas ett samband mellan att förmana och att förmanas. Konsten att förmana an­d­ra förutsätter beredskapen att själv låta sig förmanas. Den människa som inte ser bjälken i sitt eget öga kan inte förmana. Aposteln säger: ”Om någon skul­le er­tappas med en överträdelse, skall ni som är andliga människor visa honom till rätta, men gör det med ödmjukhet, och se till att du inte själv blir frestad”. Det märkliga och trösterika är att de andliga fäder och mödrar som talat tydligast om att aldrig döma sin broder, de har också ägt förmå­gan att förmana. Lilla Theresa av Jesusbarnet har lärt kyrkan mycket om kärleken som den enda och enkla vägen. Men som novismäs­tarin­na kunde hon mycket bestämt förmana de systrar som handlade fel eller gick egna vä­gar.

    Förmaning kräver inte bara ödmjukhet, utan också klokhet. Evangeliet talar om att först tala i enrum med den felande. Det är den nödvändiga diskretionen. Att tala med andra först, eller rentav skvallra eller förtala, är en synd som fräter sönder gemenska­pen. Förmaning är heller ingen självpåtagen uppgift. Profeterna hade särskilt uppdrag av Gud. Aposteln talar om för­maning som en särskild gåva och uppgift i församlingen. I klostret är det den överordnade som har ansvaret. I församlingen den som bär herdeämbetet. Föräldrar har gudomlig fullmakt och skyl­dighet att fostra sina barn, läraren sina elever. Men också som enskilda kan vi komma i si­tua­tioner där vi mås­te förmana en vän, medkristen eller medmänniska. Den som underlåter det blir medskyl­dig till andras synder och till att viruset sprider sig. Vi är ju lemmar i samma kropp. Vad en lem gör påverkar hela krop­pen.

    Kyrkan har av sin Herre fått fullmakt och skyldighet att förmana och till och med utesluta den obotfärdige från den sakramentala gemenskapen. Detta står inte i motsättning till kärle­ken, även om det ofta uppfattas så. Evangeliet anger detta som en sista utväg och talar just där om bönens avgörande roll. Inte ens här ger man alltså upp hoppet. När Benedictus räk­nat upp alla åtgärder och hjälpmedel som finns och dessa ändå varit förgäves, talar han om ”ett bättre medel: sin och alla brödernas bön” för den felande brodern. Därför ber jag er”, fortsätter aposteln, ”att verkligen visa ho­nom kärlek”.

    Att ta emot en förmaning är något helt annat än att av feghet och falsk undergivenhet låta sig hunsas av någon med lust att vara moralpolis. Ännu mindre handlar det om att bli en vindflöjel för vad den eller den råkar tycka eller kasta ur sig. Också Jesus var omut­lig när han blev orättfärdigt anklagad, ja, han gav svar på tal när han fick en örfil inför stora rå­det. Också här behövs urskiljningens ande.

    Den riktiga och hälsosamma förmaningen växer ur Kristi barmhärtiga kärlek, den kärlek som kommit för att bota de sjuka, upprätta de fallna och bidra till en försonad gemenskap.

    Låt oss be om tillväxt i för­ma­­ningens konst och om beredskap att själ­va låta oss förmanas.

    Amen.