Jer 30:1-2, 12-15 18-22  Ps 102: 16-21,29,22-23 Matt 15:1-2,10-14

Profeten Jeremia var omutlig med att förutsäga Jerusa­lems fall. Det fanns med redan när han kallades som profet. ”Du skall för­stö­ra och bry­ta ner”.   

Allvaret i denna dom ger, paradoxalt nog, tyngd åt hans löfte om att staden åter skall upp­rät­tas. ”Staden skall åter bli uppbyggd.”

Mitt i löftena om den nya staden finns ett löfte om det helt nya, in­kar­nationen, människoblivandet. ”Deras ledare skall vara en av deras egna, härs­ka­ren komma ur deras egna led. Jag skall låta honom träda fram inför mig, ty vem skulle annars ha mod att nal­kas mig, säger Her­ren”.

Men alla såg det inte. I evangeliet hör vi om fariséernas fixering vid de yttre reningsföreskrifterna. Vi lär oss det goda i sådant un­der corona-tider – men människan är inte bara kropp.

Fariséerna förstod inte att det verkligt orena ha­r sin källa i hjärtat, som endast kan renas och botas genom öd­mjukhet. De blev blin­da ledare. ”Om en blind leder en blind, faller båda i gropen.”

Jean Marie Vianney, kyrkoherde i Ars (d.1859), förnyade sin för­samling genom ödmjukhet. Det bar mera frukt än stu­die­för­måga och pastorala projekt. Med ett nödrop klarade han präst­exa­men.

Han fick tillbringa merparten av dagen i biktstolen, där han hjälp­te tusentals avfallna katoliker tillbaka till tron.

Han såg klart och fann de rätta orden. Församlingen och hela byn förvandla­des. Från hela Frankrike strömmade folk till för att bikta sig och höra hans predikan.

Hans visdom hade sin källa i enkelhet och öd­mjukhet, i sin tur en frukt av inkarnationen.  

Så fullbordas Herrens löfte till sitt folk, formulerat genom profe­ten: ”Ni skall vara mitt folk, och jag skall vara er Gud.”